Fast Food Nation
Såg precis den avslutande delen av dokumentären om McDonald's försök att tysta protester i England (visades i TV1 UR under rubriken "Två som inte bad om ursäkt"). Man ville förbjuda en man och en kvinna från att dela ut flygblad där vissa oegentligheter påpekades. Det gällde bland annat hälsoaspekten, reklamen riktad till barn och vilka rättigheter anställda har.
McDonald's tyckte inte att det var schyst att påpeka att deras (i övrigt helt oätliga) burgare var dålig föda, eller att de helst anställer ungdomar under 18 år så att de kan betala den lägre av de två minimilöner som England lagstiftat om. Så de försökte skrämma paret till tystnad. När det inte gick drog de istället igång en rättsprocess som enligt uppgifter blev den längsta rättegång som ägt rum i England.
McDonalds använde sina enorma resurser för att försöka krossa dem, och de utövade minst sagt sitt mäktiga inflytande på rättegångens utformning. Bland annat fick man igenom att bevisföringen var så avancerad att en jury inte skulle förstå den, och rättegången genomfördes därför med bara en domare. Dessutom förvägrades Steel/Morris en så rimlig sak som rättshjälp! EU gave senare England en reprimand för detta.
När domen till slut föll hade McDonald's fått rätt i hälften av punkterna, medan kritikerna fått rätt i hälften (bl.a. att de anställda utnyttjas och att McD på ett felaktigt sätt riktat reklam till barn). Detta tog McDonald's engelske chef, USA-födde "evangelisten och rättrogne" Paul Preston, som en intäkt att utropa sig och företaget till segrare. Men han kunde inte ens svara på en enkel följdfråga på presskonferensen. Istället bad han att få läsa domen först. Vilken jäkla kåldolme!
Den som vill läsa mer om detta kan göra en sökning på McLibel, eller gå till McSpotlight. Trots att jag vet hur det gick blir jag upprörd över McD:s oblyga försök att via teknikaliteter och dyra advokater försöka kringå rimlig och rättvis prövning. Det känns som en otrolig prestation av Steel och Morris att ens komma så långt som en rättegång. Och att de fick delvis rätt är inget mindre än ett mirakel.
McDonald's tyckte inte att det var schyst att påpeka att deras (i övrigt helt oätliga) burgare var dålig föda, eller att de helst anställer ungdomar under 18 år så att de kan betala den lägre av de två minimilöner som England lagstiftat om. Så de försökte skrämma paret till tystnad. När det inte gick drog de istället igång en rättsprocess som enligt uppgifter blev den längsta rättegång som ägt rum i England.
McDonalds använde sina enorma resurser för att försöka krossa dem, och de utövade minst sagt sitt mäktiga inflytande på rättegångens utformning. Bland annat fick man igenom att bevisföringen var så avancerad att en jury inte skulle förstå den, och rättegången genomfördes därför med bara en domare. Dessutom förvägrades Steel/Morris en så rimlig sak som rättshjälp! EU gave senare England en reprimand för detta.
När domen till slut föll hade McDonald's fått rätt i hälften av punkterna, medan kritikerna fått rätt i hälften (bl.a. att de anställda utnyttjas och att McD på ett felaktigt sätt riktat reklam till barn). Detta tog McDonald's engelske chef, USA-födde "evangelisten och rättrogne" Paul Preston, som en intäkt att utropa sig och företaget till segrare. Men han kunde inte ens svara på en enkel följdfråga på presskonferensen. Istället bad han att få läsa domen först. Vilken jäkla kåldolme!
Den som vill läsa mer om detta kan göra en sökning på McLibel, eller gå till McSpotlight. Trots att jag vet hur det gick blir jag upprörd över McD:s oblyga försök att via teknikaliteter och dyra advokater försöka kringå rimlig och rättvis prövning. Det känns som en otrolig prestation av Steel och Morris att ens komma så långt som en rättegång. Och att de fick delvis rätt är inget mindre än ett mirakel.
upplagd av Björn
10:12:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida