Vi bygger oss en Ark

När jag var yngre var schlagerfinaler kul och spännande. Det var en kväll med bra pop, grillchips och dipp med dillsmak, en skål smågodis (skumsvampar och romerska bågar) och så mycket Trocadera man kunde dricka. Det var en liten happening man kunde genomföra med familjen eller kompisar. Nu är det en oändlig (kanske inte i strikt matematisk mening men i alla fall mentalt) radda deltävlingar där hopplösa bidrag och dito hopplösa artister kämpar för en finalplats.

Jag är inte pro sossekonformitet men jag föredrar nog, alla dagar i veckan, en jury som plockar ut 10 - 12 bra bidrag istället för detta. Det är ju nästan som VM i kanot där det är en prestation att inte gå till final. Och som de sjunger falskt sedan! Det är väl kul att en skolfröken går till final, men när man hör henne är det svårt att inte dra paralleller till Lasse Brandebys framfart i Let's Dance. Underhållningsvärde har det kanske, men vackert är det inte. Min TV började nästan automatsöka kanaler när hennes röst sprack. Det var väl nerver kanske, men det lät inte bra.

Jag är säker på att konceptet är framgångsrikt, men jag undrar om vi inte har nått nivån nu där det inte går att sparka en död häst mer. Jag är i alla fall inte intresserad av att delta i sparkandet.