Tyst diplomati, en fängslande historia

Den sedan 28 år i USA fängslade Annika Östberg har flugit till Sverige och återfinns numera på kvinnofängelset Hinseberg (?). Detta slås upp stort i pressen och det är med stigande förvåning som jag konstarerar att hon närmast hyllas som en kvinnlig hjälte. Som en krigsfånge som äntligen får komma hem. Britta Svensson uttrycker beundran över att Annika (i egenskap av liftimer antar jag) är den som verkar bestämma på sin avdelning. Det har på några få dagar skrivits mer om Östberg än till exempel om den fängslade svensken som släpptes av Farc-gerillan tidigare i år. Jag håller med Leif GW Persson, "hela historien fyller mig med olust".

Jag känner inte till fallet Annika mer än det man kan läsa sig till, och det är sannerligen ingen Askungesaga. Hon har dödat en man med kniv vid ett bråk. Men det hon suttit fängslad för är att i samråd med sin dåvarande pojkvän (död genom självmord) lurat och dödat en kötthandlare och senare, i samband med en eldstrid sedan pojkvännen dödat en polis som kom fram till dem för att hjälpa till vid en punktering, laddat om pojkvännens revolver.

Hon är alltså inte ett oskyldigt offer för den hårda amerikanska lagstiftningen där alla som råkar vara på plats vid ett mord kan få en släng av sleven. Hon tog en aktiv del i alla våldsdåden. Nu sägs det att hon har lämnat sitt dåliga liv bakom sig, och att det var en följd av missbruk och allmän missär. Jättebra säger jag, då har hon utnyttjat fängelsetiden till något positivt.

Det dras också stora växlar på det som brukar kallas tyst diplomati. Reinfeld ska enligt initierade ha pratar med the Governator (Arnold Schwarzenegger) för en tid sedan (ganska länge sedan faktiskt). Själv lutar jag mer åt att flytten är ett resultat av den finansiella krisen, det är för dyrt att ha folk i fängelse. Annika är inte den enda fånge som fått lämna USA. Man diskuterar till och med förtida frigivning av tiotusentals fångar, eller att vissa brott av mindre allvarlig karaktär inte längre ska straffas med fängelse.

Dessutom känns detta som ett typexempel på kvinnlig "slipp ur fängelse" i bokstavlig mening. Jag är säker på att Annika Östlund ångrar sig, om inte annat så för att hon suttit inspärrad i nästan 30 år. Men vad är det som gör att just hennes fall drivs så hårt, får så mycket uppmärksamhet och så mycket välvilliga tankar? Är det för att hon är kvinna, och att det därför ligger nära tillhands att inte se till fakta utan att hon är ett offer för sin pojkvän?

Som en lite rolig parentes satt AnnBritt Grünewald i morgonsoffan och var "hillarious" över att Annika skulle förflyttas till Sverige. Jo, något lite hysteriskt är det väl över hela historien.