Hur man ber om ursäkt utan att be om ursäkt

Jag spelade in senaste Skavlan och såg det nyss. Jag gillar Skavlan. Han väljer intressanta gäster och för verkligt tänkvärda och roliga samtal. För det mesta. Den här gången var dock Liza Marklund första gästen. Hon är påfrestande i den bästa av tider, nu var hon dessutom pressad efter allt bråk om sanningshalten i Gömda.

Marklund slingrade sig och försökte reflektera Skavlans raka och hårda frågor med att flina som om hon gick på droger eller åtminstone deltog i det amerikanska presidentvalet. Det var lite ynkligt att se faktiskt, men till skillnad från exempelvis TV4:s svaga "utfrågning" nöjde sig inte Skavlan med att beundra Lizas välborstade gaddar. Han var ofin nog att bita sig fast vid frågan om sanningen.

Först försökte Marklund, trots att hon är överbevisad sedan länge, hävda att undertiteln "en sann historia" nog inte står exakt så som påstås. När Skavlan insisterade och handgripligen visade boken menade hon att det är "Mias sanning", sedan munhöggs de en stund om huruvida sanning och Mias sanning verkligen är synonyma.

Att säga att något är en personlig sanning är för mig detsamma som att säga att det kan vara hur som helst med fakta. Antingen är det sanning, i så mening att såvitt man kunnat kontrollera stämmer uppgifterna, eller också är det helt enkelt en subjektiv uppfattning utan egentligt bevisvärde. Någon kan, likt Mia, till exempel känna sig hotad utan att vara det. Och Marklund skiftar på detta vis även över skulden för eventuella felaktigheter på Mia. Bussiga klubben slår till.

Sedan påstod Marklund att det inte var meningen att det skulle tolkas som det står, och att det inte ens var hennes idé att skriva så. För att visa sig stor i motgångens stund gjorde hon dock ett halvhjärtat "the buck stops here" och medgav att hon trots allt godkände formuleringen, och även om hon egentligen är heeeelt oskyldig tar hon hjätemodigt på sig ansvaret.

Eller gör hon det? Hon kan nämligen inte förmå sig att be läsare om ursäkt för att hon lurat dem. Hon säger sig vara ledsen (och ber om ursäkt) för att en eller annan läsarna kanske "känt" sig lurad. Man skulle därmed kunna säga att medan Marklund anser att hennes halvlögner är Mias sanning, och därmed det vi till vardags kallar sanning, vill hon förminska sina lurade läsares sanning. När det gäller att luras kan det heller inte ha varit okänt för Marklund och Piratförlaget att boken tills helt nyligen klassificerades som fackliteratur av Bibliotekstjänst.

En pikant detalj är hennes angrepp på Monica Antonsson. Marklund kallar Antonssons bok en partsinlaga, vilket även Gömda var. Hon kallar bokförlaget för ett källarförlag (vilket även Piratförlaget var då hennes bok gavs ut på nytt sedan hon rönt framgång med sin enda hyfsade roman (Sprängaren) efter att ha floppat på Bonnier Alba) som om det skulle göra boken mindre trovärdig i sig. Hon hävdar att Antonssons debutbok bara sålde eftersom boken handlade om Marklund/Gömda. Bortsett från att Marklund troligtvis överskattar sin egen betydelse kan detsamma sägas om Gömda, eftersom den boken inte hade sålt nämnvärt utan undertiteln "en sann historia", för som roman betraktat är det en skitbok. Å andra sidan säljer ju Marklunds andra skitböcker så jag kan ha fel i det sista:)

Som "grädde på moset" avslutas intervjun med en kort blänkare om en bok hon håller på att skriva tillsammans med den amerikanske thrillerförfattaren James Patterson. Patterson har sålt sisådär 150 miljoner böcker över hela världen, mest kända är väl de om polisen Alex Cross som filmatiserats med Morgan Freeman i huvudrollen.

Patterson har även tidigare skrivit böcker tillsammans med andra författare så när Skavlan (obetänksamt) säger något i stil med "och nu har du hoppat på hans tåg", svarar Marklund blixtsnabbt "eller så har han hoppat på mitt (tåg)". Jo säkert, en av världens mest framgångsrika deckarförfattare hoppas på draghjälp från one hit wonder-Marklund, som fascinerande nog verkar bli sämre för varje roman hon skriver. Det känns lika vettigt som att koppla en EPA-traktor framför Orientexpressen.