Djurfarmen

En av Vänsterpartiets riksdagsledamöter visar upp sin 16 kvadratmeter stora tjänstebostad. Det är den minsta bostaden som erbjuds våra folkvalda, att jämföras riksdagsdirektören Anders Forsbergs bostad på 162 kvadrat och 6 rum. Jag antar att rummen eller lägenheterna delas ut efter behov. Det kan tyckas lyxigt med en bostad i Stockholms innerstad, men det är inte detta som är anledningen till inlägget.

Det som gör mig ilsken är den uppenbara dubbelmoralen i reglementet för tjänstebostad. Det visar sig nämligen att den ledamot som bor längre bort från Rosenbad än 30 kilometer har rätt till tjänstebostad. Detta kan man ställa i relation till de relativt nya arbetsmarknadskraven, där en arbetslös efter sex månader måste vara beredd att ta ett jobb som innebär 15-20 mils pendling för att få fortsätta uppbära A-kassa.

Min fråga är varför inte riksdagsvalda ska förväntas klara av resor längre än ynkliga 30 km när de får jobb på annan ort? Jag säger inte att alla begär bostad, men reglerna gör det möjligt att få bostad. Varför? Är våra politiker byggda av vekare material än oss övriga? De får ju förövrigt längre sommarlov än någon annan (3 månader typ) som de kan använda till precis vad de vill. Pilla sig i naveln till exempel. Nej, man skulle ha satsat på SSU eller MUF när man var ung. Fan vilken glassig tillvaro man kunde ha:)