Så ska det låta, eller "The Alcazar Show"

"På spåret" tuffade ut ur rutan i och med förra veckans final och lämnade plats åt en annan av SVT:s verkliga tungviktare inom nöjessegmentet, "Så ska det låta". Det spekuleras om Idol, som går in i finalomgången tydligen, därmed ska vinna kampen om tv-tittarna på fredagkvällar. Det vet jag inget om eftersom jag inte tittar på Idol, men om Ssdl kan jag säga att mitt intresse falnat de senaste säsongerna.

Det har inte med programkonceptet, med Settman eller lagledarna att göra så mycket som med det faktum att det alltmer sällan medverkar artister jag gillar. Jag brukar ge programmet fem minuter, om jag tycker att det verkar bli ett bra avsnitt sitter jag kvar, i annat fall byter jag kanal eller gör något annat.

Det är dock inte bara bristen på, i mitt tycke, intressanta och underhållande artister som är problemet. Kanske är det ett resultat av att allt fler mindre kända/nya/bortglömda artister deltar, men jag tycker att alldeles för många gör alldeles för mycket av sin medverkan. Man kan likna dem med birollsinnehavare, eller halvstatister, i filmer som totalt spelar över i ansträngning att göra sina futtiga sekunder i bild minnesvärda.

Det bor för mycket ordningsman i mig för att jag ska ta alla utflykter ut på golvet till hjärtat, det blir för mycket "se mig, se MIG!" Kvällens deltagare Alcazar är helt hopplösa på detta område. Att ett lag någon gång ibland blir så uppspelta att de bara måste upp på benen är kul, men Alcazar-människorna ska ut och stuffa varje gång de får frågan. För mig är detta för mycket, och det framstår dessutom som känslomässigt oärligt. Det är fejkad extas, och då får det vara för min del.