Ego boy, eller giganternas kamp

Janne Josefsson (SVT) och Lars Adaktusson (f.d. SVT numera TV8) drabbar samman i SVT morgonsoffa. Om man skalar bort allt fluff så går Adaktussons anklagelse ut på att Josefsson typ av grävande journalistik är hänsynslös. Josefsson svarar med att påpeka att Adaktusson aldrig gjort ett enda avslöjande. Här har vi två ego som inte tål motstånd.

Det är verkligen två skolor som möts. Josefsson som inte värjer för något enda fultrix, och Adaktusson som (låt oss vara ärliga) är en frisyr. Och varför kommer kritiken nu, när Josefsson enligt Adaktusson betett sig så här i 30 år? Det känns som en pinsamt tydlig marknadsföringspryl, för att försöka skapa lite surr runt sig. Så att TV8 och SvD ska valuta för pengarna. Han säger själv att han vill få igång en diskussion om vad god journalistik är men det är struntprat. Han vill profilera sig som journalist, men för det behövs mer än en trimmad hårfön.

Så vad är då god journalistik? Min idealmurvel hamnar någonstans mitt emellan de två. Jag skulle vilja att hen tar hänsyn till de inblandade och håller sig borta från snaskiga detaljer om det inte har någon betydelse för artikeln. Hen ska inte försöka gillra fällor eller pressa sitt "offer" att skrika något i affekt. Men hen ska heller inte sitta i knäet på näringslivets eller politikens makthavare. Begreppet sunt förnuft dyker upp, men i dagens värld är denna dygd en alltmer sällsynt sak.

Även om jag ibland ogillar Josefssons sätt att bedriva journalistik måste jag ge honom cred för att han faktiskt fått fram en del information, och det är mer än man kan säga om Lasse. Jag byter från Adaktusson till Lasse för att komma till nästa punkt, nämligen att han använder sig av den oerhört irriterande (och amerikanska) tekniken att i så gott som varje mening nämna Josefsson vid förnamn. News flash Lasse: vi vet vem du pratar med! Du behöver inte säga Janne 25 gånger på fem minuter!