Hej kom och Hjälp mig

Sista avsnittet (hoppas jag) av Hjälp går just nu i TV4. Jag är fenomenalt besviken på den serien. Premissen var lovande, en psykolog som ska försöka hjälpa människor med mer eller mindre svårartade problem. Och första avsnittet var ganska roligt, även om jag redan då fick onda föraningar. För det handlade inte så mycket om manusbunden komedi (med en dramaturgisk ansats) som ett antal lösryckta sketcher, med Stina Ekblad distanserade psykolog som gemensam nämnare.

Jag skrattade gott åt Rheborgs ilskna rollfigur, när han fick spel i kassakön på ett snabbköp och började hjälpa till att lägga varor på bandet. Men när man sett honom få "spel" ytterligare sju-åtta gånger utan nämnvärd variation så fastnar skrattet i halsen. Och rollfigurens försök till standupp blev bara en illustration av hur Rheborg faktiskt beter sig när han ståuppar på riktigt.

I sina bästa stunder är Robert Gustafsson en underbar komiker, men när han får som enda uppdrag att stamma vid varje givet tillfälle så känns det bara ledsamt. Det känns bara för imbecillt att en man med så svår stammning skulle ha telefontjänst. Jag trodde att det kanske skulle bli som i Monty Pythons "Life of Brian", där vakter bara låtsas stamma, och är helt normala när de samtalar inbördes, men där högg jag farmor i låret. Gustafssons rollfigur stammar hela tiden, och det blir tjatigt i längden.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men den som är bäst är utan tvekan Stina Ekblad. Hon hittar precis rätt ton i sina försöka att hjälpa de spillror av människor som släpar sig till hennes mottagning.