The Big Bang Theory når nya höjder

Jag uttryckte i en tidigare postning mitt missnöje med den förändring/utveckling tv-serien "The Big Bang Theory" genomgår. Vännerna blir allt syrligare mot varandra och tonen dem emellan blir allt som oftast mer rå än hjärtlig. Synd tycker jag, för det var den där "vi mot världen"-känslan nördarna emellan som var grunden för många kul skämt och för seriens feel good-känsla.

Jag hoppades då att serien skulle "ta sig" men nu, 11 avsnitt in i serien, har allt hopp dött. Ibland glimtar den till, men för det mesta undrar jag varför jag ser serien. Någon förbättring, återgång till "ursprunget", är inte att hoppas på för enligt tittarundersökningar utförda i USA har serien aldrig tidigare attraherat så många tittar. Fan också att folk är så förtjusta i elak "humor"!

The Big Bang Theory, inte så mycket "bang" längre

Jag har slaviskt (på ett högst frivilligt sätt) följt den amerikanska tv-serien, The Big Bang Theory sedan det allra första avsnittet. Till skillnad från många andra var det för mig kärlek vid första ögonkastet. Premissen med de fyra högintelligenta nördarna och granntjejen (bimbon) Penny skapade grogrund för stor humor.

Den mest normale är Leonard, som i alla fall jag lättast kan identifiera mig med. Han är snäll men lite tafflig, framför allt (förstås) när det gäller tjejer. Han kärar ner sig i Penny, som inte ser honom som annat än en god vän. Raj är också normal bortsett från att han får tunghäfta (verkligen tvärstum) när en kvinna befinner sig i samma rum. Howard ser sig som guds gåva till kvinnor, men ytterst få kvinnor (sannerligen inte Penny) känner på samma sätt.

Slutligen har vi Sheldon, som är den smartaste av dem alla men dessutom svårt socialt handikappad. Han är tvångsneurotiker och eftersom han går i spinn om han inte får det som han vill, är det han som i mångt och mycket sätter agendan. Visserligen är de andra killarna också överdrivet intresserade av tv-spel, hämtmat, science fiction och fysik, men ingen är så knepig som Sheldon. Får han inte sitta på sin plats, äta rätt mat vid rätt tid och spela Halo eller WoW på bestämda tider blir han truttig. Rejält purken!

När meddelandet kom att serien förnyats för ytterligare två säsonger hoppade jag så högt av glädje att jag skrämde grannfrun i lägenheten ovanför. Nej, så var det väl egentligen inte, men det var ett glatt besked. Av alla humorserier jag följer är nog tBBT den jag mest ser fram emot. Det har varit många enormt roliga avsnitt, som när Sheldon ska lära sig köra bil eller när de åkte till Nordpolen.

Så det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att den tredje säsongen, åtminstone inledningsvis, inte på långa vägar når upp till de tidigare säsongerna när det gäller kvalitet. Kvalitet i detta fall är förstås hur ofta jag skrattar, och det kan gå hela avsnitt utan att jag skrattar högt (något som i princip aldrig inträffade tidigare) eller ens drar på munnen.

Jag har kommit fram till att problemet med serien i huvudsak har med Sheldon att göra. I de tidigare två säsongerna har han varit dryg, överlägsen och hopplös på alla sätt, men det har bottnat i en total brist på sociala färdigheter och förståelse för "verklighetens folk" (som Göran Hägglund skulle ha formulerat det) och även en viss naivitet. Den här säsongen har han lagt sig till med den fenomenalt irriterande ovanan att "lura" sina kompisar och sedan förklara att det var ett av hans klassiska practical jokes varvid han tilläger "bazinga!".

Det kunde vara roligt om det inte var för att det händer en eller ett par gånger per avsnitt, och för att det visar en trist sida hos Sheldon. Jag antar att man från manusförfattarnas sida vill visa att Sheldon börjat behärska vissa "sociala" aspekter såsom sarkasm. Sheldon säger själv i ett avsnitt att "utveckling inte är bra", och jag tycker personligen att det är fel väg att gå. Varför inte mjuka upp hans personlighet med något annat, positivt, karaktärsdrag istället för att göra hans figur mer motbjudande?

Det jag är rädd för är att detta är ett medvetet grepp för att "spetsa till" serien och attrahera nya tittare. Jag minns att man gjorde det med "c/o Segemyhr" vilket gjorde att Fredrik och de andra förvandlades från smått förvirrade men i grunden hyggliga människor till halvpsykopater där 75% av tiden ägnades åt att göra livet för de andra till ett helvete. Jag mejlade produktionsbolaget och fick till svar att man ville göra serien mörkare, fränare och mer ironisk. Varför i helvete vill man göra en komediserie mörkare?

Men tillbaka till The Big Bang Theory. Jag hoppas att seriens nuvarande brist på humor är en tillfällig svacka, och att man återbördar Sheldon till en människa som visserligen är besvärlig men som inte är medvetet elak. Den inneboende naiviteten är borta och om det inte åtgärdas går vi nog skilda vägar är jag rädd.

Jag mejlade CBS (översatt):

Kära CBS.

Jag skriver till er för att uttrycka min besvikelse över den riktning den underbara tv-serien Big Bang Theory tagit. Från att ha varit en serie om fyra vänner och en brud är det nu en serie om en halvpsykopat (Sheldon), två kompisar (Howard och Raj) och ett par (Leonard och Penny).

Serien har kantrat, och de otäckare sidorna hos Sheldon har givits alldeles för stort utrymme. Han är inte längre obekant med det sociala spelet, men använder sin nya kunskap för att göra ont. Hans omöjliga krav på omgivningen är inte roliga längre eftersom han uppenbarligen gör dem medvetet snarare än som ett resultat av sin brist på sociala färdigheter.

Jag hoppas att Big Bang Theory hittar tillbaka till den mysiga känslan från de två tidigare säsongerna. Där Sheldon var knepig men inte elak, och inte sa "bazinga" flera gånger per avsnitt. Snälla, om inget annat så kan ni väl sluta med det skämtet. Vi kan det nu.

Med vänlig hälsning...

Cecilia Frode min hjältinna

Med SVT:s katastrof "Grillad" i färskt minne hade jag låga förväntningar på Kanal 5:s "Roast på Berns". Och de infriades på så vis att även Roast är riktigt jävla uselt. Om detta är sverigeeliten så är vi, precis som i gamla paradgrenar som alpin skidåkning, längdskidåkning och fotboll, rätt rökta. Jag orkade cirka två avsnitt av "komiker" som stakade sig igenom sitt manus innan jag gav upp.

Vem är det som skriver "skämten" och varför orkar inte komikerna lära sig replikerna? Så långt anförande är det ju inte, och det är knappast några dagsaktuella angrepp som levereras. Snarast är skämten generiska, det vill säga att de skulle kunna gälla vem som helst eftersom det ofta bara rör sig om allmänna förolämpningar som vilket fyllo på väg hem från krogen klockan 03.00 skulle kunna haspla ur sig. Ingen finess, ingen förfining. Bara en oartikulerad råsop.

Anledningen till att jag snackar om "Mellanrost" är att skådespelerskan Cecilia Frode skapade rubriker genom att klä av komikerna, speciellt Petra Mede fick sig en omgång. Frodes angrepp gick i korthet ut på att hon undrade varför så många av komikerna var så vulgära, på vilket en förbannad Mede kontrade med en harang fula ord och önskemål om att Frode ska bli tagen i tvåan (analt med andra ord). QED och ridå:)

Mede, som vinnlägger sig om att spela cool, tappade kontrollen helt och visade mycket elegant att den enda hon kan är att skämta om avföring. [En allvarligt menad fundering är om Mede har någon traumatisk händelse i sin barndom (sexuellt utnyttjande eller så) som kan förklara hennes fixering vid underlivet. Eller är hennes komiska ådra bara kriminellt begränsad, för att inte säga icke existerande?]

Det säger väl en del om den kollektiva intelligensnivån (eller nykterheten) på publiken när de tycker att Mede ger svar på tal och tokapplåderar hennes tal som mest går ut på att säga "lilla lilla lilla gumman". Wow, Frode måste känna sig tillintetgjord efter den utskällningen:)

Medes försvar påminner om en Monty Python-sketch där Oscar Wilde med flera irländska litterära giganter försöker kollra bort varandra genom smarta vitsar och det hela slutar med att Wilde till omgivningens förtjusning pruttar med munnen eftersom han är svarslös. Mede var också svarslös och kom med det enda hon har, aggressiva skämt om andra personers toalett- eller sexualvanor.

Jag kommer även (osökt) att tänka på Adolf Hitler. Han ville bli konstnär men togs inte in på akademin. Mede var balettdansös men fick sluta på grund av en arbetsskada. Resultatet vet vi. Sedan hon och Adolf berövats sina drömmar blev de bittra och ägnar/ägnade livet åt att sprida förödelse omkring sig. Ack ack ack! Vilken olycka.

Det jag fortfarande inte begriper är hur så många tycker att det är kul när man exempelvis tycker att Markoolio ser ut att ha Downs syndrom. Vad är det som är så vansinnigt kul med att någon har Downs syndrom? Och på vilken planet påminner Markoolios utseende ens avlägset en person med Downs? Det är trist med observationshumor när observationen uteblir. Är det inte?

Någon försvarar Roast med att det är modern humor, mörk och elak humor. Det känns trist att behöva påpeka att detta inte är något nytt. Och man kan skapa stor humor om otäcka saker, men då krävs det begåvning. Brist på talang är väl den röda tråden när det gäller "Grillad" och "Roast på Berns". För det pinsammaste med programmen är inte att en gäst blir påhoppad, nej det är att de som hoppar på är så otroligt taffliga. Är man nytankad med öl och shots ser det kanske ut som humor, för oss som sitter nyktra hemma vid tv:n framstår det bara som djupt sorgligt.

Dorsin regerar

Jag har äntligen haft tid att sitta ner och se Henrik Dorsins "Kvalitetsgodkänd underhållning", som Kanal 5 visade i två delar för några veckor sedan och som jag spelade in. Vilken nöjesresa det var! När jag tänker på Roast på Berns och alla mediokra och elaka komiker blir jag nedstämd. När jag ser Dorsin blir jag lycklig.

Visst är det så att humor till syvende och sist är en smaksak, men jag tycker ändå att det ibland går att beskriva skillnaden mellan bra och mindre bra humor. Mycket handlar om hur mycket tanke som lagts ner. Att säga att "Maud Olofsson sväljer när man runkar henne i munnen" kräver ingen talang och kunde ha sagts om vilken offentlig kvinna som helst för att vara rolig eller chockerande. Att skriva och framföra "En gaffel kort" (pastisch på Cornelis Wreeswijk) visar prov på en ansenlig talang. [Är ni medvetna om att i tredje världen - går var femte person utan skaldjursbestick]

När man tycker att mycket i världen går åt fel håll är det upplyftande att det finns plats för en typ av humor som gör mig glad snarare än att spela på skadeglädje. En humor som är äkta istället för "ironisk". Jag tycker inte att det är konstigt att Dorsin fick Karamellodiktstipendiet 2007. Han är kanske fräckare än Povel Ramel, men de är samma andas barn.

Man Stroke Woman, Mia och Klara på utrikiska

Idag råkade jag ut för "Mia och Klaras" utländska äldre syskon. Komediserien (som visas på TV4 Komedi) heter "Man Stroke Woman" och precis som sin svenska motsvarighet verkar den gå ut på att öka frustrationsnivån hos tittaren tills man är beredd att kasta ut tv:n genom närmaste fönster. Och sedan hoppa efter.

Jag undrar om det var från den här serien Mia Skäringer och Klara Zimmergren snodde programformatet till sitt eget fanskap till tv-serie. Ansatsen är nämligen skrämmande lika; ett antal utdragna sketcher klipps och varvas, där känslan är att de pågår i evighet utan att man "knyter ihop säcken". [Det hela påminner mig om en anekdot där två kompositörer är oense om något. Innan de går och lägger sig på varsitt håll spelar den ene av dem en skala på pianot, men utelämnar den sista tonen. Den andre ligger sedan och vrider sig i sängen och kan inte somna. Han måste till slut tassa ner till pianot och slå ner den sista tonen så att skalan blir fullständig. Mia och Klaras sketcher är sådana, de når 90% av skämtet men berättar aldrig slutet.] Fokus ligger på idioter som terroriserar sin omgivning utan att omgivningen reagerar. Man Stroke Woman visades första gången 2005, två år innan första inkarnationen av M&K träffade oss som en hackyxa i synnerven. Hmmm... I'm convinced!

Exempel ur dagens avsnitt:

En man har blivit far och behandlar sina suparkompisar som sin nyfödda bebis, han snyter dem, trollar bort chips och försöker sudda ut deras sura miner. Mina ryckningar i fjärrkontrollsfingret och ögonvrån kommer sig av att kompisarna låter honom hållas trots att de befinner sig på puben. Det finns ingen punchline, sketchen slutar med att pappan sniffar röven på en av kompisarna efter tecken på "poo poo".

En annan sketch handlar om en kvinna som upprepade gånger besöker en kosmetikaavdelning och beklagar sig över att hon ser tio år äldre ut (eftersom det gått 10 år) trots att hon använder en hudkräm. Hade det varit på riktigt hade kvinnan betraktats som svårt efterbliven, nu förklarar kvinnan bakom disken istället långsamt och TYDLIGT hur livet fungerar. Tre gånger upprepas konversationen tills jag önskar att jag kunde göra en inverterad The Ring (otäck) tv-scen och krypa genom tv-skärmen för att strypa kunden.

Det närmaste jag kommer upplevelsen av panikångest som uppstår när jag exponeras för denna humor är klaustrofobi. Väggarna kryper närmare och det känns som om man inte får luft. Till slut är man beredd att göra vad som helst, till och med se ett avsnitt av Sommar med Ernst. Ni som läst mina inlägg om Ernst inser nu att nästa steg är att klösa ögonen ur sig och hälla kvicksilver i öronen.

Full sprutt

Statsminister Fredrik Reinfelt har fallit offer för ett "skämt". Jag sätter skämt inom citattecken eftersom det är svårt att se något roligt i situationen. Han och hans barn bevistade förhandsvisningen av någon film (Pirates?) när en "reporter" från SVT bad att få byta några ord. Mitt under intervjun sprutar det plötsligt vatten från mikrofonen och blöter ner Reinfelt.

Det visar sig att det hela är ett så kallat practical joke och kvinnan är inte alls reporter utan är anställd hos Strix för att utsätta kända och okända människor för liknande spratt. Allt ska sedan visas i SVT under namnet "Ballar av stål". Förlagan är en kontroversiell engelsk tv-serie kallad Balls of steel.

Strix (via Robert Aschberg) tycker att det är olyckligt om Reinfelt kände obehag, men jag förstår inte varför han ger den förklaringen. Det är ju uppenbarligen hela poängen med tilltaget. Man har den uttalade målsättningen att utsätta kändisar för obehag och sedan fråga hur det kändes? Som om svaret kan bli något annat än att det inte kändes bra.

Jag har (hade) viss respekt för Aschberg med tanke på hans avslöjande journalistik. Visserligen inser jag att det är den enda journalistik han kan, och är väl ett av få möjliga uppdrag med tanke på hans bulldogsmentalitet och allmänna stödighet. Men i det här fallet tycker jag att han beter sig som en falsk jävel. Han låtsas vara deltagande men myser antagligen nöjt över den uppmärksamhet inspelningen fått. Det som jag tycker är värst nästan är att detta alltså är en beställning från SVT, och att Strix-personal får använda sig av SVT:s (goda) namn. Jag tycker att detta är ett program som är ovärdigt public service.

Men jag blir också förbannad över den diskussion som uppstått. De flesta tycker att det var fel, men inte i första hand för att en oskyldig person utsätts för ett illasinnat spratt, utan för att det hände statsministern. Det ska inte behöva hända någon tycker jag. Och det kan jag lova, att om någon skulle spruta vatten på mig eller hitta på något annat "roligt" så svarar jag inte för följderna. Det blir en rak höger, sedan kan jag fråga dem hur det kändes!

Tack gode gud

Har sett två avsnitt av TV4:s härtappade serie "Tack gode gud" som enklast beskrivs som improvisationsteater. Konceptet går ut på att tillverka sketcher där en mer eller mindre känd svensk skickas in på scenen för att tillsammans med ett antal av tv-programmets egna skådespelare hitta på något kul. De får stickrepliker och förväntas tänka snabbt och få ur sig något fyndigt. Hittills har det varit ganska humorbefriat. De erfarna teatersportarna Helge Skoog och Pia Johansson lyckades förhållandevis bra, men i övrigt var det långt mellan skratten.

Värst av de jag orkade se var Magnus Betnér. Det var riktigt plågsamt att se hur denna hyllade ståuppare visade sig vara helt oförmögen att hitta på något roligt att säga. Han var som paralyserad och fick kämpa för att överhuvudtaget överleva sina fem minuter. Betnér visade precis hur ytlig hans "talang" för humor är. I Parlamentet kan han köra sina inövade och aggressiva repliker, men utan manusstolpar pyste han ihop som en misslyckad sufflé. Trist att se.

Expressen har en sida kallad TV-feber där man, surprise, diskuterar tv. Idag har man en länk till Jason "George Costanza från Seinfeld" Alexanders insats i den amerikanska versionen av Tack gode gud. Texten intill YouTube-länken gör gällande att klippet visar att den amerikanska serien "inte är mycket bättre än den svenska", men då undrar jag vem som gjort bedömningen. Alexander är faktiskt mycket rolig, och om man inte visste att den var improviserad skulle man gott kunna ta den för en SNL-sketch. Hans avfyrningskommando fick i alla fall mig att asgarva.

Om alla sketcher i det amerikanska programmet håller den här kvaliteten så är det avsevärt mycket roligare än den svenska. Men så har man ju en större källa av talang att ösa ur också. I Sverige får vi tyvärr nöja oss med några proffs och sedan utfyllnad av TV4:s egna gäng b-kändisar typ Betnér, Bach, Wahlström, Meltzer. Jag är riktigt besviken så här långt. Synd, för jag minns när SVT sände Teatersport och Rackabajsarna ställdes mot Fula Fiskarna. Det var humor, det!

Hej kom och Hjälp mig

Sista avsnittet (hoppas jag) av Hjälp går just nu i TV4. Jag är fenomenalt besviken på den serien. Premissen var lovande, en psykolog som ska försöka hjälpa människor med mer eller mindre svårartade problem. Och första avsnittet var ganska roligt, även om jag redan då fick onda föraningar. För det handlade inte så mycket om manusbunden komedi (med en dramaturgisk ansats) som ett antal lösryckta sketcher, med Stina Ekblad distanserade psykolog som gemensam nämnare.

Jag skrattade gott åt Rheborgs ilskna rollfigur, när han fick spel i kassakön på ett snabbköp och började hjälpa till att lägga varor på bandet. Men när man sett honom få "spel" ytterligare sju-åtta gånger utan nämnvärd variation så fastnar skrattet i halsen. Och rollfigurens försök till standupp blev bara en illustration av hur Rheborg faktiskt beter sig när han ståuppar på riktigt.

I sina bästa stunder är Robert Gustafsson en underbar komiker, men när han får som enda uppdrag att stamma vid varje givet tillfälle så känns det bara ledsamt. Det känns bara för imbecillt att en man med så svår stammning skulle ha telefontjänst. Jag trodde att det kanske skulle bli som i Monty Pythons "Life of Brian", där vakter bara låtsas stamma, och är helt normala när de samtalar inbördes, men där högg jag farmor i låret. Gustafssons rollfigur stammar hela tiden, och det blir tjatigt i längden.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men den som är bäst är utan tvekan Stina Ekblad. Hon hittar precis rätt ton i sina försöka att hjälpa de spillror av människor som släpar sig till hennes mottagning.