Life on Mars - slutet gott allting gott, eller?

Har just sett sista avsnittet av "Life on Mars" och det är en bitterljuv känsla som infinner sig. För ovanlighetens skull avslutas en tv-serie såsom skaparna avsett, inte mitt i en säsong för att tittarsiffrorna dalat en aning. En annan uppfriskande detalj är att "Life on Mars", trots dess stora tittarskara, bara blev 2 säsonger (16 avsnitt) lång. Skaparna säger att det var det antal avsnitt som behövdes för att berätta historien om Sam Tyler.

Hur skönt är det på en skala att höra något sånt? Istället för att diskutera vinstmaximering och hur länge och hur tunt man kan smeta ut berättelsen för att mjölka konceptet, så sätter man berättelsen i fokus. Det jag kan säga är att 16 avsnitt var allt som behövdes för att göra mig handlöst förälskad i serien och rollfigurerna.

Man nämner att serien haft den gamla polisserien "The Sweeney" (för övrigt med allas vår kommissarie Morse [John Thaw] i huvudrollen) som förlaga. Jag har aldrig sett den men det behövs inte för dynamiken i serien är den mellan Sam (som har modern polisutbildning) och Gene (som bara är snäppet mer socialt anpassad än buset han jagar). Det är ett lika genialiskt som enkelt koncept. Mer sånt!

Detta är brittisk tv när den är som bäst, och när brittisk tv är som bäst finns det ingen annan tv i världen som klår den. Jag läser att man håller på att filma en amerikansk version och jag kan bara kallt konstatera att jag aldrig någonsin sett en amerikansk version som slår sin engelska förlaga. Detta gäller exempelvis "The Office", "Red Dwarf" (blev bara pilotavsnitt men det räckte) och "Coupling". Jag vet inte om det är för att det är svårt att göra en "översatt" serie, men jämfört med amerikanska originalserie som "Vänner", "King of Queens" och "Frasier" är ovan nämnda serier blodfattigare än en reklamfilm för dambindor och ungefär lika roliga.