"Myggor och tigrar" eller äpplen och baner

Författarinnan Maja Lundgren kommer idag ut med en bok som handlar om det som hon beskriver som den manliga kulturmaffian. Jag har inte läst boken, och kommer antagligen inte att göra det heller. För bortsett från att hon framstår som fullständigt onyanserad mediefeminist (faktiskt mentalt obalanserad) så finns det få litterära genrer jag ogillar så starkt som den där man blandar fiktion med verklighet.

Det är kanske ett tillkortakommande hos mig, men jag har aldrig riktigt förstått idén med en i huvudsak påhittad berättelse där man sockrar anrättningen genom att blanda in nu levande personer som man (ofta men inte alltid) tar heder och ära av. Som läsare vet jag inte vad som är verkligt och inte, så man kan inte ta ställning till hur allvarligt menad denna samällskritik är.

Jag håller med en av gästerna i SVT:s morgonsoffa som tycker att boken hade tjänat på att vara ren fiktion, om det nu ändå är grundanalysen att kvinnor hindras att komma fram i kulturetablissemanget. Om analysen är korrekt så behöver inte Maja gå till futtiga personangrepp på personer som hon anser förtryck henne.

För att ge ett exempel på förtrycket kan nämnas att en känd mediakvinna får sig en känga för att hon råkat ha ett babyplagg framme i gästrummet när Maja hälsade på. Detta skulle vara en pik till Maja för att hon är barnlös. Det är ju så verklighetsfråvänt att man baxnar.

Förga förvånande tar Carina Rydberg Maja i försvar. De har båda skrivit böcker där de smutskastar personer som de menar förtjänar det. Jag tycker att det är dåligt hantverk om man måste använda sig av dylika knep. Det som var löjligast i fallet med Rydbergs "Den högsta kasten" var att boken karaktäriserades som självutlämnande när de enda hon utlämnade var andra. Hur får man det att gå ihop?