Lodjursjakt i Uppland, eller jägare som sitter på två pass

Håkan Tallroth från Jägarförbundet i Uppland är lite upprörd över att länet fått sig färre lodjur tilldelat i år jämfört med förra året. Han säger att skogarna översvämas av lodjur och att rådjuren tas ett efter ett. Jag kan inte låta bli att le lite åt detta.

Jag kan förstå Håkan, klart han vill knäppa både lodjur och rådjur, men att vara jägare är sannerligen att sitta på två stolar och hans sätt att formulera sig påminner lite om överbetalda direktörer som ska förklara varför de måste ha så hög lön. Jag har kanske fel men jag tror att Håkan är förbannad för att lodjuren tar hans och de andra jägarnas rådjur, men det kan han förstås inte säga rakt ut, precis som när jägare inte vågar säga att de gillar att döda djur utan istället påstår att det är naturupplevelsen som är det viktiga. Som utomstående undrar man varför de i så fall tar med sig bössor och inte picnic-korgar ut i skogen?

Min inställning är att så länge lodjur inte ger sig på människor är de inget problem. Låt naturen sköta fördelningen mellan rovdjur och bytesdjur, strunt samma om det blir färre djur åt jägarna. Att jaga är ingen mänsklig rättighet. Jägare framställer sig ofta som snälla hjälparbetare vars drivkraft är att se till att naturen fungerar, men om naturen fungerar ändå kan ju jägarna slappna av och exempelvis kika på Let's Dance istället. En "win-win"-situation tycker jag.

Sverker Olofsson, ingen Plus-variant

Chefen (?) för Telenor förhörs i Plus och får stå till svars för sina försäljare som står i våra livsmedelsbutiker och kränger abonnemang. Båda fallen gäller äldre som på olika sätt lurats, enligt Sverker, att teckna abonnemang de egentligen inte vill ha.

Det första fallet handlar om att kunden inte ska ha förstått att Telenor inte är samma sak som Telia. Det kan vara så att säljarens inledande fråga, "Har du Telia", kan ha förvirrat, men samtidigt lär säljaren ha varit klädd i Telenors kläder, montern hade deras logga precis som köpekontraktet. Hur mycket ansvar kan man kräva av kunden? Inget alls enligt illern Sverker.

I det andra fallet har en 94-årig kvinna "med stort socialt umgänge" köpt en mobiltelefon och tecknat ett abonnemang som senare visade sig inte var kompatibelt med en larmtjänstanordning. Sverker är riktigt i gasen nu och tycker att det är anmärkningsvärt att säljaren inte kontaktade kvinnans barn för att godkänna köpet eftersom det måste ha varit "uppenbart" för säljaren att en kvinna i den åldern (plötsligt) inte är kompetent att besluta om abonnemang på egen hand.

Jag håller med Telenor-killen att man inte kan förutsätta att en människa, bara för att hon är gammal, är otillräknelig. Speciellt i detta fall då hon till och med enligt Sverker är vital. Mitt i Sverkers ilska ser jag framför mig en annan bild, där han skäller ut Telenor för precis den omvända situationen.

Vi föreställer oss därför att Telenor vägrat kvinnan ett abonnemang med hänsyn taget till hennes höga ålder. Eller vadå föreställa sig förresten, det behövs inte för jag drar mig till minnes ett inslag om en äldre man som nekats betalkort hos ett svenskt bensinbolag (eller bank möjligen) med hänsyn just till hans ålder. Sverkers angreppstaktik var att peka på det diskriminerande med att utesluta en person bara för att han var 70+ och högg mot strupen på bolagsrepresentanten som naturligtvis snabbt gjorde en pudel.

Då var det minsann inte snack om att kolla med barnen inte. Och det är denna dubbla bokföring som gör att jag saknar förtroende för Sverkers sätt att bedriva konsumentvård. Han har nämligen redan bestämt sig för vad sanningen är, och är inte intresserad av att höra motpartens åsikter. Istället verkar det vara som om de kallas ditt för att avrättas av en fradgande och helt oresonlig Sverker.

Jag tycker att det är bra att det finns ett konsumentprogram, men i vissa fall är det ganska uppenbart att kunden inte har blivit lurad utan bara gjort en affär utan att tänka efter och först senare "kommit på" att det gått fel till. Men i Sverkers värld är det alltid kunden som har rätt, oavsett hur obegåvat de betett sig och det ger en bitter bismak. När detta kombineras med Sverkers taktik att inte skåda given häst i mun kan det gå riktigt snett.

För Sverker verkar inte seriös i sin faktagranskning, alldeles för ofta släpper han fram pantade konsumenter som sitter som offer trots att det bara kan betraktas som deras eget fel. Lite som Lyxfällan när jag tänker efter. Men Plus har blivit en maktfaktor verkar det som, och många representanter för företag vågar inte bestrida faktafel trots att det har rätt. Allt som oftast viker de ner sig och går med på nästan vad som helst för att inte framstå som kundfientliga.

Min uppfattning att Sverker glider på sanningen, och är vindögd i sin faktagranskning, grundar sig bland annat på hans skeva verklighetsuppfattning då valprogrammet Karavanen besökte min gamla hemstad men även på ett "ärende" som togs upp i Plus för några år sedan. Jag vet alla fakta i målet men går inte in på detaljer. Det handlade om en konflikt mellan en kvinna som köpt en lägenhet i en bostadsrättsförening. Senare fick hon veta att lägenheten var en ombyggd så kallad bostadsrättslokal (något som inte påverkade hennes rättigheter som medlem) och menade att föreningen lurat henne eftersom de inte informerat henne om detta.

Rättsligt hade kvinnan ingenting på fötterna, köpet var som alltid en sak mellan henne och säljaren, och lägenheten fungerar precis som en vanlig bostadsrätt. Men hon hade fått för sig att hon lurats å det grövsta och skrev till Plus. Hon hade inte kontaktat styrelsen, men drev tesen att föreningen borde ha kontaktat henne eftersom detta inte var en riktig bostadsrätt. Sverker köpte hennes berättelse rakt av och attackerade styrelsen och vägrade lyssna.

En sådan taktik skulle inte fungera på mig, men det är väl också därför jag antagligen aldrig kommer att hamna i en position där jag blir talesperson för ett företag. Jag är alldeles för obstinat när jag upplever att jag blir orättvist behandlad. Därför var det tur för Sverker att jag inte var representant för min bostadsrättsförening när det begav sig. Jag hade bjäbbat tillbaka, och vid programmets slut hade jag stoppat ner Sverker i soptunnan.

Flies like a bee and stings like a butterfly

ABC (lokalnyheterna i Stockholm med omnejd) berättar att det internationella företaget Boulbee sysslar med uppköp av svenska gallerior för att utveckla dem. Det betyder i korthet att man höjer hyrorna kraftigt för att göra det omöjligt för små specialbutiker att stanna kvar.

En av deras representanter, Bo Falk (tror jag), säger att man gör detta för att öka mångfalden. Men det motsägs både av honom själv, i samma intervju till och med, och de som skrämts på flykten. Inriktningen ska nämligen vara på unga (köpstarka gissar jag) konsumenter så istället för butiker med skiftande utbud försöker man få in de stora kedjorna som sysslar med skönhetsprodukter och mode. Det är för jävla tråkigt.