Wagner (den tjocka tanten har sjungit)

Det finns säkert många fler idrottare än Veronica Wagner som fått ett negativt besked från SOK angående medverkan i Peking-OS, men hennes fall har väckt allmänhetens intresse. Precis som i fallet med Engla har jag lite svårt att smälta hur godtyckligt drevet går, detta med vem vi får för oss att sympatisera med. På Aftonbladets webbsida visas också mycket riktigt en bild på Veronica, där hon med huvudet en aning på sned intar den klassiska offerposen (säkert har Aftonbladet valt bilden av just den anledningen).

Samtidigt går det inte att frigöra sig från känslan av att SOK består av en samling tomtar. Först hävdade man nämligen att Wagner inte får biljett till OS eftersom hon är skadad: "Inga namninsamlingar i världen läker hennes skadade fot. Wagner kommer i n t e att få åka till OS", sa SOK:s ordförande Stefan Lindeberg 25/6.

När de läkare/fysiologer som tidigare undersökt henne förklarade att inga medicinska fakta stödde det beslutet ändrade man sig på och hävdar nu att beslutet att inte skicka henne beror på att man inte tror att hon kommer att vara topp 8 i sin gren: "Styrelsen håller fast vid sitt tidigare beslut. Vi har skapat en otydlighet eftersom vi ifrågasatt hennes fysiska status, men vad det handlar om är att hon egentligen inte har uppfyllt SOK:s kriterier".

Beslutsfattare som konfronteras med märkliga uttalanden har olika tekniker för att ta sig ur situationen. Jag har beskrivt Reinfelds taktik förut, (passivaggressiva) angrepp typ "men är du så mycket bättre själv då?". Det finns total förnekelse, där ingen form av fakta förmår störa den skeva verklighetsuppfattningen. Pudeln, där man överdrivet och ofta en aning oärligt framställer sig själv som fullständigt hopplös i ett försök att blanda bort korten och få folk att sympatisera (Basil Fawlty). Sedan finns det förstås också alternativet att bita huvudet av skammen och erkänna att man gjort bort sig och förklara sig så ärligt man kan.

SOK gör en halv pudel, en liten chiwawa kanske. Man medger inte att man farit med osanning om anledningen till att Wagner förvägras en biljett, man erkänner istället "ödmjukt" att man inte varit helt tydlig i sin kommunikation med henne och media. Jag vet inte hur mycket tydligare de kunnat vara. Och om det nu var så att hon inte uppfyllde villkoren så var det väl bara att säga så. Varför låtsas att det var av omtanke om Wagner, och varför använda en lögn som är så enkel att avslöja?

Jag vet inte exakt hur högt Wagner rankas i världen, men hon är vår enda gymnast som ens är i närheten av världstoppen. Om hon får till en bra serie kan hon nå riktigt framskjuten placering. Säkert bättre än många andra svenska OS-resenärer. Aftonbladet har av detta skäl sammanställt en lista på godkända OS-deltagare, och även om man tar i beaktande att en del av dem är med "för att lära" visar det ändå att SOK är rejält inkonsekventa och att topp-8 också verkar vara något av en halvlögn.

Undrar vilken den egentliga orsaken är, de har ju trots allt satsat rätt mycket stålar på Wagner. Varför vill de inte ha utdelning? Om inte annat så kommer antagligen många svenskar som annars inte skulle kika på gymnastik att slå på tv:n när hon tävlar. Parat med ett visst mått prestige (ingen ska säga åt SOK hur de ska bete sig) så känns det också som ett typexempel på fegt och dåligt ledarskap.

För när Aftonbladets reporter påpekar att Wagner är den enda gymnast från Norden som kvalificerat sig enligt IOK:s kvalgränser, och att det borde visa vilka kvaliteter hon besitter svarar Lindeberg "Så kan vi inte göra. Släpper vi åt ena hållet måste man släppa åt andra också." Men så är det ju inte. SOK är uppenbarligen suveräna i sin beslutsfattande, de kan inte ställas till ansvar så de kan fatta vilka beslut som helst. Och de har de sannerligen gjort i Wagners fall.

Antagligen hade de ingen tanke på att ens diskutera beslutet. Stefan Lindeberg och kompisarna i SOK tog rast, drack lite kaffe och mumsade i sig en vetelänngd. Sedan påstod man att man haft ett möte och bestämt att stå fast vid det redan fattade beslutet. Envisa fegpåttor!

Floden blev mitt liv

Lars Danielsson har skrivit en bok, "I skuggan av makten", som till stor del handlar om hans roll i flodvågskatastrofen, och hur han upplevde sig förföljd av media och senare blivit ignorerad av sin nya chef Carl Bildt. I ett inslag berättar Danielsson om boken, och i en efterföljande soffdiskussion deltar DN:s Niklas Ekdal (var inte han på Expressen förut?), SvD:s Maria Abrahamsson och Aftonbladets Lena Mellin.

Medan Ekdal försöker förhålla sig till frågan de får: om den uppmärksamhet Danielsson fick av media stod i rimlig proportion till hans "brott", börjar Abrahamsson och Mellin genast att veckla in sig i sakfrågorna. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag blev förvånad. Både SvD och Aftonbladet var oerhört aggressiva i sin bevakning, och ingen av kvinnorna i soffan är direkt känd för att hålla sig till ämnet.

Lena Mellin är nog värst, för medan hon (och Abrahamsson) lägger hela skulden på Danielsson, som ju vägrade svara på frågor och därför får skylla sig själv, visar hon precis samma oförmåga att lyssna på den fråga som ställs och sedan ge ett relevant svar som den anklagade Danielsson. Gång på gång försöker programledaren få henne att svara på frågan om Aftonbladet gick för långt och tillmätte Danielsson en större skuld än rimligt, men varje gång får hon ett "goddag yxskaft"- svar som skulle göra Bo Lundgren stolt.

Jag har erfarenhet av Mellins teknik sedan jag mejlat henne vid ett par tillfällen och bett om ett klarläggande i några av hennes texter (bland annat en skröna om Irlands förhållande till EU). Det gick inte så bra, faktiskt gick det åt skogen fullständigt trots att jag var högst artig och civilicerad. Hon verkar helt enkelt oförmögen att ge ett rakt svar på en obekväm fråga. Snacka om att slingra sig, här ger hon definitivt Danielsson en match. Det är att kasta sten i glashus på banbrytande nivå.

Och det är just Mellins (och tidningarnas) dubbelmoral som jag tycker är värst. Och att de tummar på sanningen så att det till sist nästan verkade som om Danielsson orsakat tsunamin. Med tanke på den hetsiga och rätt snedvridna rapporteringen är det dessutom svårt att veta vad som är sant och inte.

Jag undrar för övrigt hur lång tid det skulle ta innan Mellin anmäler mig för trakasserier om jag skulle mejla henne varje dag, flera gånger om dagen, ringa eller liknande för att få henne att erkänna att hon gjort vissa saker som hon förnekar (trots att det står svart på vitt i hennes körnikor). Jag tror inte att jag skulle få hålla på i två år:)

En kort återkoppling till Bildt förresten. Jag tycker att det är illa nog att han låter Danielsson sitta och rulla tummarna, här pratar vi vuxenmobbing. Eller vuxen och vuxen, i många aspekter av sin personlighet verkar Bildt vara oerhört omogen. Nästan som ett barn. Om det dessutom är sant som det rapporteras, att Bildt aktivt motarbetar Danielssons möjligheter att få ett erbjudet jobb inom EU, så har Bildt verkligen gått över en gräns. Hur liten som människa är han egentligen, vår hyllade utrikesminister?