Världens största kinarestaurang

När jag läste tv-tablån och såg att det skulle visas en tv-serie om en kinesrestaurang blev jag intresserad. Framför allt eftersom den enligt uppgift serverar jag vet inte hur många pekingankor om dagen. Kunde vara kul att se lite matlagning. Det tycker jag inte längre:) Jag har alltid tyckt att kineser (grovt generaliserat) är ett märkligt folk, till stora delar obildat, ohyfsat och hjärntvättat. Till mina fördomar vill jag nu lägga barbariskt också.

Det visades nämligen en tävling i att tillaga en fisk medan den levde. Den fjällades och man snittade skinnet innan man friterade stjärten/kroppen upp till gälarna. Om fisken inte levde efter denna omilda behandling var kocken ute ur tävlingen. Sedan lade man upp fisken på ett fat, vräkte på tomatsås och började äta av det friterade köttet medan fisken låg och kippade. Vilka jävla grottmänniskor!

Sedan har de ett snyggt vulgärkapitalistiskt system där partimedlemar får starta privata bolag. Så medan många vanliga kineser verkar leva på fattigdomens gräns tillåts enstaka personer samla på sig förmögenheter på tiotals miljoner kronor. Som till exempel kvinnan som äger den aktuella kinakrogen. Hon angav sin förmögenhet till 40 miljoner kronor. Detta i ett kommunistiskt styrt land. Snygg dubbelmoral, som om det vore en hemlighet i och för sig.

Hell's Kitchen

Jag är normalt sett inte förtjust i dokusåpor, framför allt inte om folk är elaka mot varandra för skojs skull. Men jag har en svag punkt, och det är Gordon Ramsay. Han är oerhört ful i munnen och drar sig inte för att tokskälla på sina adepter, men han har passion och engagemang. Han lever och dör för perfekt tillagad mat.

Så jag kikar på en inspelning av dagens program och slås av en sak jag observerat tidigare och undrat över. Vet matgästerna inte att Hell's Kitchen är del av en tv-produktion och att serveringen borde kunna jämställas exempelvis med en restaurangskola? Och varför är en del så oförskämda och påstridiga?

För några avsnitt sedan var det en man som klagade på att han inte fått tillräckligt med aubergine i sin sallad. Han råkade i gräl med Ramsay och det slutade med att Ramsay frågade om han ville ha auberginen hel eller tärnad när han fick den uppkörd i häcken. Idag var det en kvinna som krävde att få prata med honom. Ramsay bad henne vänta några sekunder medan han gjorde klart maten till ett av borden.

Nej, hon kunde alltså inte stå där och hålla käft en liten stund. Istället började hon tjafsa och så placerade hon sin rejält tilltagna byst över serveringsbänken. Ramsay lackade ur och frågade hur hon tänkt sig att han skulle kunna servera mat med hennes juver mitt i smeten. Då fick hon tokbryt och välte ner brickan med de färdiga portionerna, vilket fick Ramsay att kalla på vakter för att avhysa henne. Stor underhållning:)

En annan sak som är underhållande är den totala avsaknaden av självinsikt som i princip alla deltagare uppvisar. Var och en är fullständigt övertygad om att han/hon är överlägsen de andra i alla moment. Detta trots att man ibland undrar om de sett insidan av ett kök förr. Sara hävdar att hon gör så goda lammkotletter att hon fick sparken, när allt går åt helvete hävdar hon att hon inte lagat lamm på år och dar.

För mig, som är hjärtligt trött på det felaktiga uttrycket "svenska avundsjukan" är det också fascinerande att ta del av avund på en skala man knappt trodde fanns. De är så tävlingsinriktade att de inte kan erkänna att någon av de andra gjort bra ifrån sig. Alla tycker att de har otur, eller bedöms orättvist, medan alla de andra bara har råflyt. Och detta är amerikaner, som vi ju vet inte har ett avundsjukt ben i sina kroppar. Eller?

Du är vad du äter

Jag ser på ett avsnitt ur TV3-serien "Du är vad du äter" med kolhydratfascisten Anna i full spinn. Nej, nu var jag elak. Hon är kunnig men framstår ibland vara helt utan empati, fast det är förstås en del i hennes chockterapi.

Nå, det var egentligen inte det jag ville säga. Jag bara undrar hur jag är funtad egentligen. När tjejen som ska få hjälp står framför bordet som visar hennes konsumtion den gångna veckan blir hon chockad. Man har lagt upp all mat hon ätit i en (egentligen) äcklig hög. Ändå kan jag inte låta bli att bli sugen på kebabtallrik när de zoomar in den. Inte så att jag kastar mig ut till korvmojen, men ändå. Är det riktigt friskt det?