Halv åtta hos mig, gästen från helvetet

Vårsäsongen av TV4:s "Halv åtta hos mig", matprogrammet där fyra för varandra tidigare okända matlagare träffas, har avslutats och nu visar man repriser från förra året. Denna vecka har jag därför haft det tvivelaktiga nöjet att återknyta bekantskapen med Stockholmaren Lena Helt (42, dansare).

Även om ingen av deltagarna från Stockholm [Lena Helt, Arya Monfared, Philip Ajeenah och Mathias Kemi] var av sådan natur att jag skulle vilja bryta bröd med dem är Lena jobbig på en helt egen nivå. Hon är så osympatisk att man nästan inte tror är sant, i alla fall inte att hon skulle vilja visa upp sig i all sin ynkedom. Kanske beror hennes oblyghet på att hon har en fullständigt bisarr uppfattning om sina egna styrkor och svagheter.

Det är hon förresten inte ensam om, ingen av deltagarna verkade ha någon sjukdomsinsikt, Mathias tycker till exempel att han har gott självförtroende men inte att han är dryg. Men det är han, mycket dryg till och med. Och rätt självgod. Det är de förresten allihop, Arya något mindre kanske. De är självgoda, och verkar inte vara rädda för att visa det. Båda männen har sådant där otäckt, företagsekonomiskt, backslickat hår. Burr! Ett förmildrande drag hos Mathias är att han i alla fall verkar ha en gnutta humor.

Vad gäller matlagningen är Mathias den utan jämförelse skickligaste kocken, inte bara för att han gjorde allt från grunden utan också för att hans meny var bäst komponerad och verkar godast. Men han överskattar sig själv, precis som de andra. Han svänger sig med amerikanska klyschor (eller svengelska kanske) men vet inte hur man stavar till skog (forrest) eller kemi (chemistry) och låter menyn prydas av huvudrätten "King of Forest" och efterrätten "Chemestry Cremá". Små detaljer kan man tycka, men när man är så pass stöddig som Mathias måste man ha torrt på fötterna:)

Sista avsnittet är veckans höjdare, Mathias gör en middag som alla berömmer. Lena förklarar att det var "den mest underbaraste middag jag ätit i hela mitt liv" och att den borde få plats i "michelineguiden" med uttalat 'e' för att sedan göra något som är så lågt att man baxnar. Hon ger Mathias ett oförskämt lågt betyg eftersom hon vill säkra segern till sig själv (hon är nämligen fullständigt övertygad om att hon leder efter tre middagar).

Det sorgliga är att hennes egen skitmiddag renderat henne endast 17 poäng så hon har ingen möjlighet att vinna. Visst är det bra att kämpa, men att på detta vis gå emot andan i tävlingen (att ge ett rättvist betyg) är verkligen ärkeuselt. Lenas kupp gör att Ayra vinner, och efteråt säger Lena att Arya var hennes favorit hela tiden, för "Persisk mat kräver tid". Vad jag minns var det sannerligen inget tidskrävande eller hantverksskicklighet inblandad, Arya använde flera halvfabrikat till exempel.

Nej, Lena är en falsk subba, en riktigt patetisk människa. "Han får en fyra av mig... för det här vill jag vinna". Jo, tjena. En människa som tror att hon ska vinna en matlagningstävling genom att bjuda på lax med kiwi kan man ju förvänta sig vad som helst av:)

Världens största kinarestaurang

När jag läste tv-tablån och såg att det skulle visas en tv-serie om en kinesrestaurang blev jag intresserad. Framför allt eftersom den enligt uppgift serverar jag vet inte hur många pekingankor om dagen. Kunde vara kul att se lite matlagning. Det tycker jag inte längre:) Jag har alltid tyckt att kineser (grovt generaliserat) är ett märkligt folk, till stora delar obildat, ohyfsat och hjärntvättat. Till mina fördomar vill jag nu lägga barbariskt också.

Det visades nämligen en tävling i att tillaga en fisk medan den levde. Den fjällades och man snittade skinnet innan man friterade stjärten/kroppen upp till gälarna. Om fisken inte levde efter denna omilda behandling var kocken ute ur tävlingen. Sedan lade man upp fisken på ett fat, vräkte på tomatsås och började äta av det friterade köttet medan fisken låg och kippade. Vilka jävla grottmänniskor!

Sedan har de ett snyggt vulgärkapitalistiskt system där partimedlemar får starta privata bolag. Så medan många vanliga kineser verkar leva på fattigdomens gräns tillåts enstaka personer samla på sig förmögenheter på tiotals miljoner kronor. Som till exempel kvinnan som äger den aktuella kinakrogen. Hon angav sin förmögenhet till 40 miljoner kronor. Detta i ett kommunistiskt styrt land. Snygg dubbelmoral, som om det vore en hemlighet i och för sig.

Hell's Kitchen är tillbaka

Ikväll visade TV3 första avsnittet av Hell's Kitchens tredje säsong, från förra året. Jag har sett delar av serien, dock inte detta första avsnitt och det var en fascinerande upplevelse som vanligt.

Seriens ciceron är den stenhårde världskocken Gordon Ramsay som styr sitt röda och blå kök med nypor av stål. Jag älskar att laga mat men skulle aldrig, inte för allt smör i Småland, utsätta mig för hans totalsågningar. Ni som tycket att Hans Wiklund var elak när han klagade på SatC ska veta att det är en västanfläkt jämfört med den retorik Ramsay begagnar sig av.

Skillnaden mellan att se serien hemtankad (schhhhh) och på TV3 är att svensk tv inte är lika pryd som amerikansk. För medan dramaserier kan innehålla svordomar verkar detta inte gälla dokusåpor. NBC bleepar Ramsays värsta eder och lägger även en mask över hans mun så att läppläsare inte ska bli förnärmade antar jag. TV3 tar inga sådana, här får vi höra varje fuck och arse i stereo.

Ernst, sommar(plågan) som aldrig säger nej

När fotbolls-EM är över kommer Ernst Kirchsteiger tillbaka, med programmet Sommar med Ernst. Jag hade hoppats att han skulle dö sotdöden när han och TV4 väl insett att en stor del av hans publika attraktion berodde på SVT:s muskler. Men det finns tydligen tillräckligt med suktande hemafruar för att rättfärdiga ännu en programserie. Dessutom har TV4 säkert värvat honom för en ansenlig summa så de måste väl krama ur så mycket "juice" de kan ur 198 cm ängslig inredningskock.

I en intervju i Dagens Industri säger han att man blir coolare med åldern, och att det är viktigt att vaccinera sig mot dumhet. Vad Ernst anbelangar så har vaccinet uppenbarligen inte "tagit". Dessutom måste jag än en gång banka mig i huvudet för att försöka förstå vilken storhet Ernst besitter som jag uppenbarligen missar.

TV4 beskriver exempelvis Ernsts inredningsfilosofi som "smart och enkel". När har Ernst gjort en enkel inredningsdetalj, en inredning som dessutom varit smart? Han är ju så opraktisk den människan att det saknar motstycke. Varför går han hem i stugorna? Det tycker jag att FRA ska ta reda på! Men jag misstänker att inte ens ett gäng superdatorer kan förklara hur Ernst lyckats dupera en hel nation att tycka att hans slöjdsnickerier och gråsten är höjden av estetik. Personligen skulle jag hellre bränna ner min bostad än att släppa Ernst i närheten av den. Helst med Ernst i lägenheten men det är kanske lite väl blodtörstigt.

Ost

Jag bråkade i ett tidigare inlägg på BBC:s matlagningsprogram (fotograferna) men ett program som verkligen håller måttet är "Rick Stein's Food Heroes". Rick åker runt och träffar lokala producenter som odlar enkla och goda (traditionella) råvaror. I dagens program provar han engelska ostar, Cheddar, Caerphilly med flera.

Rick berättar för en ostmakare att han lagade mat åt den franska presidenten någon månad tidigare. Och han berättade hur nedlåtande presidenten varit, när han förklarade sig överraskad att de engelska ostar han fick faktiskt var goda. Jag håller med om att det var förbannat arrogant, och det får mig att minnas en händelse för några år sedan.

När jag jobbade som programmerare i Dublin hade jag en irländsk arbetskamrat som älskade ost i alla dess former. Så jag tog med mig några svenska ostar tillbaka, Västerbottensost, Kvibille Cheddar, lagrad Herrgårdsost bland annat. En fransyska råkade vara närvarande då jag gav min arbetskamrat ostarna och kommenterade helt spontant: Oh, du skulle ha sagt till mig. Jag hade kunnat tagit med några _verkligt_ goda ostar hemifrån.

Jag övervägde för en tusendels sekund att fråga henne vad i helvete hon menade, men bestämde mig för att hålla tand för tunga. Hon var ung och omogen, och hennes kommentar var antagligen helt oskyldig. Men det visar på lite av den franska mentaliteten tror jag, de är helt övertygade om att deras mat (som ofta är pretentiös skit om du frågar mig) är bäst i världen. Omvänt är vi svenskar övertygade om att vår matkultur inte är något värd. Men det är helt fel.

Se bara på de framgångar svenska kockar rönt på senare år. Vi vann (om jag minns rätt) OS två gånger i rad vilket tydligen aldrig hänt förr. Det svenska/skandinaviska köket är fortfarande oerhört populärt bland annat i USA. Och vi har några av de absolut bästa hårdostarna som finns. Förresten så är våra mjuka ostar också konkurrenskraftiga. Kvibbiles gräddädel vann ett pris härför leden.

Det vi borde göra i större utsträckning är att marknadsföra exempelvis Västerbottensost. Det är en av de godaste ostar jag smakat och den är dessutom fantastiskt mångsidig. Den fungerar lika bra på smörgås, gratäng som ostpajer och ostbrickor. Man kanske inte kan få stroppiga fransmän att älska den, men övriga världen förtjänar att få uppleva den svenska vasslans konung.

Rachel Ray och den amerikanska förkortningssjukan

Jag håller på att bränna ner dryga 100 timmar inspelat material till DVD-skivor och medan jag väntar vandrar jag runt bland kanalerna. Samma machokistiska ådra som får mig att sitta och skrika på Ernst K och hans rundstavar gör att jag fastnar framför Martha Stewart-wannabeen Rachel Ray. Ray är skrikig och påträngande.

Hon visar tre odugliga män hur man gör god men ändå nyttig mat att käka framför tv-sända matcher i amerikansk fotboll. Maten hon gör är inte så jäkla imponerande, faktiskt ser den rätt menlös och äcklig ut. Det mest fascinerande med henne är hur hon, i likhet med många amerikaner, älskar att strö förkortningar omkring sig.

Istället för att salta och peppra så har hon på lite "s 'n p", och hon använder inte extra jungfrulig olivolja, nej i hennes värld heter det "evo" eller möjligtvis "evoo". Hon beskriver sin matlagningskonst som "tlc" (Tender love and care) och benämner en köttfärsbiff som "bp" (Beef patty gissar jag). Men vad är detta för fånerier?