Ingen Big Deal

När det gäller obegriplig reklamfilm just nu (och tidigare för den delen) är McDonald's reklam för Big Deal en höjdare. Det är inte att de marknadsför en av sina äckliga aproximationer av hamburgare, nej det jag får utslag av är hur upplägget ser ut.

Det börjar med att något händer, nu senast ramlade det ner en kokosnöt från ett träd. Sedan frågar någon, vad var det typ, i ganska neutralt tonläge på vilket den som har koll på läget svarar "Nej, det var ingen Big Deal!" Vad då, det var ingen big deal? Det var ju för fasen inte det som frågades!

Jag vet inte om det faktiskt är meningen att man ska bli upprörd över goddag yxskaft-svaret, eller om det är en misslyckad överföring från ett språkligt bättre fungerande amerikanskt koncept.

För att meningsutbytet ska fungera borde man låta något hända som orsakar stress och hetsigt utbrott hos ett offer. Men det ska visa sig att det inte är en big deal trots allt. Eller?

Rachel Ray och den amerikanska förkortningssjukan

Jag håller på att bränna ner dryga 100 timmar inspelat material till DVD-skivor och medan jag väntar vandrar jag runt bland kanalerna. Samma machokistiska ådra som får mig att sitta och skrika på Ernst K och hans rundstavar gör att jag fastnar framför Martha Stewart-wannabeen Rachel Ray. Ray är skrikig och påträngande.

Hon visar tre odugliga män hur man gör god men ändå nyttig mat att käka framför tv-sända matcher i amerikansk fotboll. Maten hon gör är inte så jäkla imponerande, faktiskt ser den rätt menlös och äcklig ut. Det mest fascinerande med henne är hur hon, i likhet med många amerikaner, älskar att strö förkortningar omkring sig.

Istället för att salta och peppra så har hon på lite "s 'n p", och hon använder inte extra jungfrulig olivolja, nej i hennes värld heter det "evo" eller möjligtvis "evoo". Hon beskriver sin matlagningskonst som "tlc" (Tender love and care) och benämner en köttfärsbiff som "bp" (Beef patty gissar jag). Men vad är detta för fånerier?