Att folk orkar

Det har bildats en Facebook-grupp som heter "Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen", vilket som titeln antyder handlar om Apotekets reklamfilm för Apoliva.

Där får folk skriva av sig sina rädslor, och lägga ut bilder på den stackars fotomodellen, Adina Fohlin, de flesta fejkade på ett mycket osmickrande sätt. Kommentarerna på Facebook och övriga fora där saken diskuteras är förvånansvärt aggressiva, även om jag misstänker att de flesta skriver det på skoj.

Det skapas motreaktioner, grupperna "Vi som INTE ALLS är rädda för tjejen i Apoliva-reklamen!" och "Vi som tycker Apoliva-tjejen är vacker!"

Folk har för mycket fritid:) Det är ju jag också ett exempel på, som tar mig flera minuter att skriva om detta.

Har du ölat nu igen...

Jag skrev tidigare om McDonald's skitreklam, och måste balansera det hela med två underbara reklamsnuttar som går just nu.

Den första är från Heineken, och om det inte var för att jag avskyr smaken av öl skulle jag köpa ett flak av bara farten. Det är fest (verkar det som) och några kvinnor går husesyn. Värdinnan visar dem sovrummet och öppnar sedan med en triumferande min dörrarna till en jättelik klädkammare, eller walk in closet som det heter på svenska nuförtiden.

Kvinnorna skriker av hänförelse men efter något ögonblick dränks deras förtjusta utrop av manliga vrål från en annan del av lägenheten. Klipp till en likadan klädkammare som fungerar som jättelikt kylskåp för enorma mängder Heineken-öl. Fyra unga män hoppar jämfota av lycka, slår ihop händerna och klarar nästan inte av att stå på benen. De ser ut som om de kommer att svimma vilken sekund som helst.

Reklamen för Valios smör är charmig och rolig. En kvinna öppnar kylskåpet och får se en guldfärgad liten fågel som sjunger en smäktande sång. Hon slår igen dörren och öppnar den igen, med samma resultat. Kvinnans dotter frågar "vad var det mamma?". Hon svarar tveksamt "en smörsångare... tror jag". Klockrent!

Ingen Big Deal

När det gäller obegriplig reklamfilm just nu (och tidigare för den delen) är McDonald's reklam för Big Deal en höjdare. Det är inte att de marknadsför en av sina äckliga aproximationer av hamburgare, nej det jag får utslag av är hur upplägget ser ut.

Det börjar med att något händer, nu senast ramlade det ner en kokosnöt från ett träd. Sedan frågar någon, vad var det typ, i ganska neutralt tonläge på vilket den som har koll på läget svarar "Nej, det var ingen Big Deal!" Vad då, det var ingen big deal? Det var ju för fasen inte det som frågades!

Jag vet inte om det faktiskt är meningen att man ska bli upprörd över goddag yxskaft-svaret, eller om det är en misslyckad överföring från ett språkligt bättre fungerande amerikanskt koncept.

För att meningsutbytet ska fungera borde man låta något hända som orsakar stress och hetsigt utbrott hos ett offer. Men det ska visa sig att det inte är en big deal trots allt. Eller?

Stefan Edberg

TV Sport visar programmet "Stefan Edberg och Wimbledon". Jag kom in mitt i programmet, under 1989 års final. Edberg hade vunnit året innan (och tillsammans med Mats Wilander fullbordat en småländsk Grand Slam) men i denna final var han mer eller mindre chanslös mot "Boom Boom" Becker. Bättre reslutat blev det året efter då de möttes i finalen för tredje gången på lika många år. Edberg spelade drömtennis och vann de två första seten med 6-2 innan Becker slog tillbaka med två gånger 6-3. I femte set hamnade Edberg i underläge 1-3 innan han äntligen fick ordning på sitt spel igen och bröt Beckers serve blankt.

Marginalerna var på Edbergs sida de sista gemen. Becker missade bland annat en given smash, medan Edberg något senare prickade in en lobb med den gruvligaste topspinn man sett. Till sist vann Edberg det femte setet med 6-4. Jag minns att jag såg matchen på TV, och att jag var tvungen att åka tillbaka med en hyrvideo mitt i sista setet. Jag cyklade som en galning och hann hem till slutbollarna.

När jag ser utdrag ur matchen så här nästan tjugo år senare slås jag av två saker. För det första att grästennisen var oerhört mycket mer underhållande än dagens variant där (baslinje)spelare förvandlar området bakom baslinjen till en potatisåker samtidigt som de slår så hårt de kan. På den tiden utnyttjades en större del av banan vilket gjorde att centercourten även under finaldagen såg rätt hyfsad ut.

För det andra observerade jag, och mindes, hur designen på Edbergs matchtröjor "utvecklades" under årens lopp. Det som hade börjat som ett litet mönster uppe vid axeln/bröstkorgen spred sig med åren likt ett virus, eller kanske mögel, till att slutligen täcka nästan hela tröjan. Och det såg för jäkla billigt ut! Fast vem bryr sig om sådant när grabben vinner Wimbledon:)

Heinz backar om reklam med "gaykyss"

Folk har för lätt att bli förnärmade, och företag är för rädda för att stöta sig med allmänheten. Det är slutsatsen jag drar av en tv-reklam för Heinz "New York Deli Mayo" som dragits in på grund av att 0,000003 procent av Storbritanniens befolkning klagat på två män som kysser varandra.

Reklambyrån förklarar att vinkeln var att den här majonnäsen är så god att man kunde tro att en deli-kock i New York hade gjort smörgåsen. Därför bytte man ut mamman i familjen mot en orakad, italienskättad (?) kock med förkläde som snabbt och effektivt utfordrar maken och de två barnen. När maken ska till att gå säger "mamma" förnärmat, "Eyyyy, aint you forgetting something!" Oh javisst tycker maken och går fram och ger kocken en snabb puss. "Mamma" säger "Straight home from work sweet cheeks". Jag tycker att reklamen är klockren!

Det var inget som helst sexuellt, provocerande eller demonstrativt "gay" över kyssen. Många som kommenterat händelsen gör det till en bögfråga, men jag måste säga att jag inte alls upplever reklamen som ett inslag i könsdebatten. Man bytte bara ut mamman mot en smörgåsnisse, det var inte pappa/pappa/barn. Så även om man upprörs över andra familjekonstellationer än mamma/pappa/barn tycker jag att detta inte var något att skrika till om. Om det inte är just det att de två skådespelande männen ger varandra en lätt puss, men då hör man väl till skaran av människor som tycker att hela livet är en förolämpning. Get over it!

Spendrups

Det diskuterades buteljerat vatten (ur miljösynpunkt) i morse. Miljörörelsen pekade på den fåniga och farliga trenden att Sverige, som tillhandahåller toppenvatten i kranen, tar efter beteendet i sydligare länder och konsumerar allt mer vatten på flaska.

Jens (?) Spendrup satt och var stöddig i soffan. Han tycker att miljöminister Carlgren faller i "samma tambur som damerna i soffan" när han ger sig på bryggerier som bara ger konsumenter vad de vill ha. Om du ska vara spydig, Jens, är det väl bäst att du har ordning på dina förolämpningar. Eller har du kikat för djupt i dina egna produkter?

Än en gång konstaterar jag att de som påstår att "marknaden" automatiskt löser alla problem har tvärfel. Marknaden handlar bara om en sak, vinst, och att det ibland (eller till och med ofta) leder till att andra inblandade får det bättre är inget annat än en bieffekt. För vad Jensa säger är att så länge konsumenterna frågar efter (dyrt) vatten på flaska kommer de att tillhandahålla produkter. Han skiter i miljön, eller anser i alla fall att det inte är hans problem.

Reklam, det är rösten man vill åt

Glocalnets reklam för det nya erbjudandet med gratis SMS och 150 kronor i potten låter bra, eller låter det så bra egentligen? Den manliga rösten menar jag. Jag har förstått att något av det häftigaste som finns inom reklamvärlden är budskap levererade med Bengt Magnusson/Micke Persbrandt-bas, men nu tycker jag att man gått ett steg för långt.

För killen (om han inte är datormanipulerad) låter inte så mycket manlig bas som en man utan stämband. En rökare som fått cancer och opererat bort struphuvudet så att han numer måste använda den där halväckliga raptekniken (inte nigga-rap utan en gammal hederlig svensk uppstötning av luft) för att forma ord genom hålet i halsen. Jag blir inte det minsta sugen på att skaffa Glocalnet.

Reklam, vad är budskapet?

Jag vet inte om det är ett ålderstecken eller inte, men jag tycker att reklamfilmer blir mer och mer obegripliga. Inte så att jag inte förstår vad som reklamförs, eller att jag missförstår vad de är ute efter. Mer att jag undrar över den känsla för produkten som man tror sig förmedla.

Det finns många exempel men den reklamsnutt som fick mig att fundera alldeles nyss är SJ:s reklam för Internet ombord på X2000. En pappa och son vinkar adjö till mamman som inte ser dem/bryr sig eftersom hon sitter och webbar med sin bärbara dator. Jag tänker inte omedelbart "vad bra SJ verkar vara" utan mer "fan vilken taskig morsa".

Dressman hade för ett tag sedan en serie reklamfilmer där en man konstant gjorde bort sig klädmässigt. Bland annat fick han sina byxor sönderrivna av en skoputsningsmaskin. Sedan kommer en svagt nedlåtande röst in och säger åt honom att handla på Dressman. Implicit antyds att den som inte handlar på Dressman är en idiot. Är det ett bra sätt att ragga kunder? Jag tycker inte det.

Dajm hade reklamen "Om du inte gillar Dajm, gillar Dajm inte dig". Jag vet inte vad det korrekta reaktionen förväntas vara men min första tanke blev att "då kan Dajm dra åt helvete!"