Guds armé

Jag brukar kunna hålla mina känslor i styr men när jag nyss såg programmet "Jesus camp" på TV2 vände det sig faktiskt i magen på mig. Det var som att se små barn skolas till soldater eller självmordsbombare. För vad programmet handlade om var en kvinna som tagit som sin livsuppgift att göra barn till goda kristna (soldater). För alla upplysta och tänkande människor måste indoktrineringen av dessa barn vara något av det obehagligaste som setts.

Jag är (motvilligt) för religionsfrihet. Motvillig därför att det uppstår en obalans när man betänker att alldeles för många religiösa inte verkar vara särskilt intresserade av att bejaka människor rätt till frihet från religion. Det är ungefär som konfrontationen mellan rökare och icke rökare. Hur kombinerar man rökares önskan att få hålla på med sin hobby på allmän plats med icke rökares önskan att slippa?

Det som är särskilt otäckt i fallet med "Jesus Camp" är att det handlar om barn, som saknar förmåga att kritiskt granska "budskapet". Inte för inte har vi (än så länge) förbud mot reklam riktad till barn. Hur ska de kunna värja sig när föräldrar eller andra vuxna auktoriteter drar igång hjärntvätten och med morot och piska traumatiserar dem för resten av livet.

De knäcker barnen genom att anklaga dem för att vara hycklare, syndare, falska kristna samtidigt som de lär dem att inte ifrågasätta eller tänka själva. De skapar skadade människor, som flickan som "i jesu namn" befaller ett bowlingklot att träffa rätt. De lär dem att allt de behöver veta om livet finns nedskrivet i en 2000 år gammal sagobok som heter Bibeln. Det är skrämmande att det finns människor som utan att tveka skulle påstå att 2 + 2 = 5 om det stod så i bibeln. Är det inte?

Becky Fischer heter människan som grundat lägret. Hon är en sorglig figur. Bland annat pratar hon om frestelser, att man ska motstå dem annars blir man fördärvad. Samtidigt är det uppenbart att hon, av hennes ampla kroppshydda att döma (gissningsvis pressar hon 120-130 pannor), är en rejäl frossare. Hur rimmar det med hennes förmaningsord till sexåringar, barn som måste varnas så att inte djävulen inte tar dem när de läser Harry Potter (som hade avrättats om han levt under gammal testamentlig tid).

Och det är inte nog med att de ska tvinga sina stackars ungar att följa den heliga skriften, i förlängningen vill de, som tekniskt sett tror på tomtar och troll, även bestämma hur jag ska leva mitt liv. Som att global uppvärmning inte är någon fara, att evolutionen bara är en annan tro och att vetenskap är djävulens påfund.

Frågan är hur tolerant man ska vara mot religiösa fanatiker av den hör typen. Är det att göra demokrati och samhället en otjänst genom att tillåta allehanda märkliga företeelser som äger rum under skydd av religionsfriheten. Kanske borde vi icke religiösa organisera oss och bli lite mer militanta också innan vi plötsligt vaknar upp en morgon och upptäcker att man infört sharialagar eller att vi förväntas ta order från påven.

Dansk dynamit

Vilken match va? EM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och Danmark, i Köpenhamn, blev en jobbig resa. Efter bländande spel av Sverige ledde vi med 3-0, men sedan började Danmark att knapra in och med en kvart kvar av matchen var det utjämnat. Sääätan! Men kanske kunde vi få en poäng med oss hem i alla fall, vackert så.

Då får danskarnas Paulsen kronspel och klipper till en svensk spelare i Danmarks straffområde. Huvuddomaren ser inte detta, men det gör linjemannen som rycker upp flaggan. Spelet blåses av och domarna konfererar. Resultatet blr rött kort och straff. Det fixar inte en dansk supporter som ger sig in på plan och lyckas fläta till domaren. Danska spelarna motar bort supportern men skadan är redan skedd.

Domaren avbryter matchen och samtliga aktörer lämnar planen. Medan det diskuteras låter vakterna ännu en dansk anhängare ta sig in på planen. Han snor bollen som ligger på straffpunkten vid danskarnas målbur, dribblar sig över hela planen och sparkar bollen i mål. Danska publiken jublar, men det var innan de satte glädjeyttringarna i halsen.

En stund senare dyker nämligen ett meddelande upp på anslagstavlan. Matchen bryts och Sverige tilldöms seger med 0-3. Jag tycker synd om det danska laget, de var verkligen värda en poäng efter sin fantastiska upphämtning. Samtidigt är jag glad över tre poäng till Sverige, som de borde ha kunnat säkra ändå med tanke på att de fick en straff i slutminuten. Men man vet ju aldrig vad som hade hänt.

Happy slapping i tv-världen

Det finns ett uttryck som låter ungefär så här: "Alla kvinnor känner en kvinna som blivit slagen, men ingen man känner en man som slår". En del feminister tolkar detta som att män accepterar mäns våld, jag tolkar det som att män som slår inser att andra män inte accepterar det och håller därför käft om sina bravader. Den man som skryter om att hålla sin kvinna i schack med våld får i alla fall inga vuxenpoäng av mig den saken är klar.

Men varför snackar jag mäns våld mot kvinnor? Jo, jag kom att tänka på accepterat våld när jag såg ett avsnitt av "What about Brian". Jag kan inte alla rollfigurers namn, men scenen jag reagerade på var i en bar. En kvinna har precis givit en man en rejäl örfil. Varför undrar du kanske. Jo, han hade fräckheten att fråga om hon ville ha en drink. Burkskrattet gick igång på helskaft medan killen, losern, rörde vid sin hettande kind.

Jag började fundera på detta och insåg snart att detta med kvinnor som misshandlar män är ganska vanligt förekommande i komediserier. Det är något roligt över en man som får stryk av en kvinna, en toffel det är vad han är. Och då är det rätt åt honom. För, handen på hjärtat, är det inte så att vi alla inser att det faktiskt är mannens fel. Va?

Och hur ofta kan ni påminna er att en man slår en kvinna på tv? Då menar jag en normal man, inte en mördare eller våldsverkare som jagas av polisen. Icke acceptabelt våld utövas i serier oftast av män, men det där accepterade vardagsvåldet är till nästan 100% riktat mot män. Snacka om samhällelig tolerans! Fundera på det nästa gång du skrattar åt att en kvinna knäar en man som inte insett att han spelar i fel division.

Hockeyidioter

Nu pratar jag inte om supportrar som dragit i sig för många öl och vill slåss, eller spelare som missförstått vad det handlar om. Nej, jag pratar om bland annat Aftonbladets Mats Wennerholm som intervjuas som hastigast i ett inslag i Sportnytt. Man är bekymrade nämligen eftersom de fyra genomomförda finalmatcherna mellan Modo och Linköping inte resulterat i ett enda "rejält" slagsmål. Wennerholm står fan i mig och är besviken på att köttarlagen Färjestad och HV71 slogs ut i semi, och verkar ha misstagit fulspel för "tändning". Själv är jag överlycklig över att få se spännande och täta matcher där spelarna har mer under hjälmen än ett tjockt pannben. Men det duger tydligen inte för tv och tidningar. Tragiskt!