Slut i rutan

Jag har kommit fram till att det är negativt att vara negativ. När jag började den här bloggen var syftet att kommentera sådant som händer på TV. Snabbt utvecklades bloggen till något som mer liknar "gnällsidan" jag har på min privata hemsida. Det blev en ventil för mina upprörda känslor över exempelvis Alliansen, Idol-juryn och Chris Härenstam. Även om det kan vara välgörande att få ur sig irritation känner jag att jag inte längre vill bidra till alla negativa känslor i samhället och cyberrymden. Mitt inlägg om Idol är inte vackert till exempel:)

Dessutom känns hela idén med bloggandet plötsligt så tröttsamt. Vad är det för liv egentligen att hålla på att skriva en egen blogg och samtidigt läsa andras (ofta) lika menlösa texter och kommentera. Nej, jag vill "byta kanal" och göra något roligare. Därför lägger jag ner "Som jag ser det" i dess nuvarande form och funderar på vad jag skulle kunna hitta på istället. Delta i NaNoWriMo till exempel.

Ha det!

Idol

Det går inte att ha en blogg om TV utan att nämna Idol har jag insett. Jag har inte sett en sekund av programmet, men TV4:s egna reklamblänkare och det man kan hitta i kvällstidningar gör mig sjuk i själen. TV4 har en cynisk inställning till människor, men det som gör mig riktigt upprörd är att det uppenbarligen finns en marknad för skiten!

För i och med denna säsong borde det står utom all tvivel för varje tittare mer större IQ än hattstorlek att detta är förnedrings-TV. Jag vet att uttrycket retar en del, men i detta fall tycker jag att uttrycket är berättigat. TV4 vill inte leta fram de största talangerna, för då skulle man aldrig släppa fram "tomtarna" till den tv-sända bedömningen. Och det verkar som om allmänhetens intresse falnar när uttagningsfasen är över, för vad som återstår då är bara mediokra sångare. Varken särskilt bra eller särskilt dåliga.

Juryn är värd ett eget kapitel, men jag nöjer mig med att konstatera att Swartling och Breitholz borde förses med speglar innan de bedömer andras utseende och stil. Aldrig har två löskukar med öron fått så mycket tv-tid. Till sist har vi psykfallet Kishti Tomita. Hon verkar inte må bra, men i linje med TV4:s "är man oduglig men inte vet om det så är det fritt fram att håna" så kan jag bara hälsa henne att en kvinna som ser ut och beter sig som en crackhora kanske inte är den bäst lämpade att fälla omdömen om andra.

Frågesport på tv

Jag har funderat lite på vad som fungerar och inte fungerar när det gäller tävlingar på tv. Jag har precis sett ett avsnitt av TV3:s serie Sing a long. För den som missat det påminner den en aning om Så ska det låta och Dobidoo. Det handlar om sång och musik och jag tycker att den fungerar ganska bra. Det är lätsamt och ingen tar det på så blodigt allvar. Utom jag möjligen:)

Jag har lite svårt att "köpa" den ofta godtyckliga poängutdelningen från programledaren Renée Nybergs sida. Om man nu ska dela ut poäng så kräver min lutheranska sida att det ska finnas ett regelverk som gör det hela rättvist. Vad är annars poängen, om man säger:) Därför blir jag gnällig när Renée till exempel ger poäng till båda lagen bara för att det lag som var för sen med knapptryckningen börjar sjunga med i refrängen, eller när de sjunger fel låt men får en poäng ändå ba'fat.

Dessutom, men detta har jag inget benhårt bevis för, verkar det som om man "väljer" vinnande lag. Eller också är programmet konstigt klippt, för om man håller koll på poängställningen kan man ibland märka att ett lag plötsligt har mindre poäng än de hade fem minuter tidigare. Programledningen säger att det kan verka så, eftersom man väljer ut de roligaste avsnitten från ett större material, men att det är rättvist. Jag undrar jag:)

Jag hade samma problem med Popcorn också. Men där hade man även ett par tävlingsmoment som var lite illa genomtänkta. Det fanns för mycket utrymme för taktik, bland annat när man skulle komma på filmtitlar. Den som nämnde sista titeln inom den bestämda tidsramen vann poängen, så om man var lurig kunde man hålla på sin gissning tills gongongen nästan slog. Samma sak var det att det andra laget aldrig fick göra en gissning när ett av lagen missade. För det betydde att laget som ledde kunde vara snabba på knappen för att stjäla frågan även om de inte kunde svaret.