Ballar av stål, eller Snippa av silver

TV5 har kört igång (igen?) tv-serien "Ballar av stål" vars programidé är att genera omvärlden. De har studiopublik värdig vilken svensk ståuppare som helst, och skulle behöva en skeppslast bilbatterier för att komma igång. Men det är kanske ett sundhetstecken att få skrattar åt en man som sminkats röd och försetts med horn för att kunna "djävlas" med folk på stan.

Hanna Willenius, hon som fick böta 25000 för att ha blött ner statsminister Reinfeldt, fortsätter sitt plaskande. Nu har hon givit sig på bland andra Janne Josefsson och skvätt ner honom när han var på väg in till Kristallengalan. Han tycker inte att det var roligt, men det gör Hanna. Hon förstår heller inte att han blir så sur över en "rolig grej", med tanke på hur han attackerar folk i sina program

Det är fascinerande att få en inblick i hur dårar tänker. Hon jämför sin vattenflaska, på fel ställe vid fel tidpunkt för de som utsätts, med Josefssons intervjuprogram där han (ibland med överdrivet rättspatos) försöker få folk att erkänna sina misstag.

Ett segment visar den rödklädde mannen som springer runt och stökar på stan. Bland annat kastar han lervälling på nytvättade bilar som kommer ut ur biltvätten, och använder en lövblåsare för att irritera folk som fikar på utefik. Om den rödklädda "djävulen" gav sig på mig när jag satt och åt skulle jag köra upp lövblåsaren där solen aldrig skiner. Den saken är klar. Sedan kan de sända det programmet och kalla det för underhållning!

Barnens ö eller Flugornas herre

Intressant kontrast till den utmärkta dokumentären nyss i SVT24 är TV4:s helfejkade storsatsning Robinson, där ett antal mer eller mindre hopplösa egon ska dela lägereld. Jag vet inte om näringsbrist påverkar tankeförmågan, men man undrar lite stillsamt hur bäng folk kan vara.

Dagens svåra beslut var att välja ut 1,5 kilo prylar från de privata ägodelar alla deltagar tog med sig (men blev av med vid incheckningen tydligen). Det var fascinerande att se vad som valdes. En kille försökte förgäves övertyga sina huvudsakligen kvinnliga lagkamrater att plocka med knivar, metkrogar, rep och andra nyttigheter. Och vad valde man? Jo man proppade vågskålen full med underkläder och bikini-flams!

Värt att notera (?) är även att jag fortfarande tycks besitta förmåga att känna igen en äcklig ekonom enbart på frillan. Lilla ränksmidaren och paktbyggaren Christian Ternstedt tyckte att Beatrice var osympatisk (för att hon dödat en ödla), men han är strået vassare den gode ordföranden i uppstickaren och regelbrytaren Wasa Poker samt VD för Ternstedt Invest.

Tokekonomer har ett särskilt sätt att betrakta omvärlden och människorna kring sig, och bara några ord från hans lena trut övertygade mig att detta är en människa som kan gå över lik för att tjäna en spänn. Jag kommer inte att se mer än dessa minuter av Robinson, men jag hoppas lik förbaskat att Christian ryker härnäst. Eller att de glömmer honom i något myggpyrt kärr. Kanske kan de elda med honom? Eller koka lim av hans blekfeta kropp.

Hände hoch!

Hur fantasitisk är inte de svenska skidskytteherrarnas "maskering" inför säsongsavslutningen i Ryssland? Efter Edholms uttalande på hemsidan om dopade ryssar fick landslaget ta emot en del hotfulla e-mejl. Aftonbladet visar bild på hjältarna från Telemarken, eller de tyska porrskådisarna från 80-talet. Och finns det en ryss som vågar sig fram för att ta autografen av psyko-Ferry är han/hon värd Svd:s bragdmedalj. Kolla blicken!

Kitteln kallar kastrullen svart

Wii-spelet Ultimate Band recenseras i SVT:s morgonprogram. Det är en slags Guitar Hero, som spelas med de rörelsekänsliga handkontrollerna. Säkert inte alldeles lätt att hantera efter bara två minuters instruktioner, vilket Lotta Bouvin Sundberg erfor. Hon fick inte in snitsen och missade därför de flesta tonerna. Extra mycket måste det ha svidit med tanke på att spelrecensenten förklarat att Ultimate Band är mer förlåtande än Guitar Hero.

Jag skulle ha accepterat att jag behövde mer träning för att fatta hur man skulle göra. Lotta begagnade sig av en annan taktik, hon skyllde sitt misslyckande på spelet och anklagade det för att vara omusikaliskt/orytmiskt. Lite väl genomskinligt eftersom recensenten prickade precis rätt utan problem. Har man dessutom sett Lottas misslyckande med de flesta spel hon provat tidigare ligger det mycket närmare till hands att hon faktiskt saknar rytmkänsla. Hon soppar nämligen till alla spelmoment som kräver tajming. Jag påminns om en god vän som anklagade en dansbandsorkester för att spela fel eftersom hon hela tiden kom ur takt:)

Hur man ber om ursäkt utan att be om ursäkt

Jag spelade in senaste Skavlan och såg det nyss. Jag gillar Skavlan. Han väljer intressanta gäster och för verkligt tänkvärda och roliga samtal. För det mesta. Den här gången var dock Liza Marklund första gästen. Hon är påfrestande i den bästa av tider, nu var hon dessutom pressad efter allt bråk om sanningshalten i Gömda.

Marklund slingrade sig och försökte reflektera Skavlans raka och hårda frågor med att flina som om hon gick på droger eller åtminstone deltog i det amerikanska presidentvalet. Det var lite ynkligt att se faktiskt, men till skillnad från exempelvis TV4:s svaga "utfrågning" nöjde sig inte Skavlan med att beundra Lizas välborstade gaddar. Han var ofin nog att bita sig fast vid frågan om sanningen.

Först försökte Marklund, trots att hon är överbevisad sedan länge, hävda att undertiteln "en sann historia" nog inte står exakt så som påstås. När Skavlan insisterade och handgripligen visade boken menade hon att det är "Mias sanning", sedan munhöggs de en stund om huruvida sanning och Mias sanning verkligen är synonyma.

Att säga att något är en personlig sanning är för mig detsamma som att säga att det kan vara hur som helst med fakta. Antingen är det sanning, i så mening att såvitt man kunnat kontrollera stämmer uppgifterna, eller också är det helt enkelt en subjektiv uppfattning utan egentligt bevisvärde. Någon kan, likt Mia, till exempel känna sig hotad utan att vara det. Och Marklund skiftar på detta vis även över skulden för eventuella felaktigheter på Mia. Bussiga klubben slår till.

Sedan påstod Marklund att det inte var meningen att det skulle tolkas som det står, och att det inte ens var hennes idé att skriva så. För att visa sig stor i motgångens stund gjorde hon dock ett halvhjärtat "the buck stops here" och medgav att hon trots allt godkände formuleringen, och även om hon egentligen är heeeelt oskyldig tar hon hjätemodigt på sig ansvaret.

Eller gör hon det? Hon kan nämligen inte förmå sig att be läsare om ursäkt för att hon lurat dem. Hon säger sig vara ledsen (och ber om ursäkt) för att en eller annan läsarna kanske "känt" sig lurad. Man skulle därmed kunna säga att medan Marklund anser att hennes halvlögner är Mias sanning, och därmed det vi till vardags kallar sanning, vill hon förminska sina lurade läsares sanning. När det gäller att luras kan det heller inte ha varit okänt för Marklund och Piratförlaget att boken tills helt nyligen klassificerades som fackliteratur av Bibliotekstjänst.

En pikant detalj är hennes angrepp på Monica Antonsson. Marklund kallar Antonssons bok en partsinlaga, vilket även Gömda var. Hon kallar bokförlaget för ett källarförlag (vilket även Piratförlaget var då hennes bok gavs ut på nytt sedan hon rönt framgång med sin enda hyfsade roman (Sprängaren) efter att ha floppat på Bonnier Alba) som om det skulle göra boken mindre trovärdig i sig. Hon hävdar att Antonssons debutbok bara sålde eftersom boken handlade om Marklund/Gömda. Bortsett från att Marklund troligtvis överskattar sin egen betydelse kan detsamma sägas om Gömda, eftersom den boken inte hade sålt nämnvärt utan undertiteln "en sann historia", för som roman betraktat är det en skitbok. Å andra sidan säljer ju Marklunds andra skitböcker så jag kan ha fel i det sista:)

Som "grädde på moset" avslutas intervjun med en kort blänkare om en bok hon håller på att skriva tillsammans med den amerikanske thrillerförfattaren James Patterson. Patterson har sålt sisådär 150 miljoner böcker över hela världen, mest kända är väl de om polisen Alex Cross som filmatiserats med Morgan Freeman i huvudrollen.

Patterson har även tidigare skrivit böcker tillsammans med andra författare så när Skavlan (obetänksamt) säger något i stil med "och nu har du hoppat på hans tåg", svarar Marklund blixtsnabbt "eller så har han hoppat på mitt (tåg)". Jo säkert, en av världens mest framgångsrika deckarförfattare hoppas på draghjälp från one hit wonder-Marklund, som fascinerande nog verkar bli sämre för varje roman hon skriver. Det känns lika vettigt som att koppla en EPA-traktor framför Orientexpressen.

Det var en gång

Dagens Stopptid (ett inslag i Sportspegeln) var alldeles underbart. Det handlade om 1924 års vasalopp (det tredje i ordning) och visade skidåkning när det forfarande var skidåkning. När åkarna hade matsäck bestående av pannkakor och kaffethermosar med sig och den grövsta formen av dopingen var en grogg eller lite snus. Vinnaren, John Lindgren, kom från Lycksele men tävlade för Umeå. Han hade skidat till tågstationen, klivit av tåget i Mora och åkt de nio milen upp till Sälen för att sedan åka hela vägen tillbaka!

119 åkare deltog, det var -15 och stavarna hade trugor stora som dasslock. Hur ambitiöst är inte det när man betänker dagens bortskämda stjärnor som har all tänkbar markservice. De här åkarna hade inte ens riktigt spår hela vägen, utan spårade hej vilt över hedarna. Ett slags skogens parkour, där åkarna brände iväg mellan tallarna om de såg en lucka.