Full sprutt

Statsminister Fredrik Reinfelt har fallit offer för ett "skämt". Jag sätter skämt inom citattecken eftersom det är svårt att se något roligt i situationen. Han och hans barn bevistade förhandsvisningen av någon film (Pirates?) när en "reporter" från SVT bad att få byta några ord. Mitt under intervjun sprutar det plötsligt vatten från mikrofonen och blöter ner Reinfelt.

Det visar sig att det hela är ett så kallat practical joke och kvinnan är inte alls reporter utan är anställd hos Strix för att utsätta kända och okända människor för liknande spratt. Allt ska sedan visas i SVT under namnet "Ballar av stål". Förlagan är en kontroversiell engelsk tv-serie kallad Balls of steel.

Strix (via Robert Aschberg) tycker att det är olyckligt om Reinfelt kände obehag, men jag förstår inte varför han ger den förklaringen. Det är ju uppenbarligen hela poängen med tilltaget. Man har den uttalade målsättningen att utsätta kändisar för obehag och sedan fråga hur det kändes? Som om svaret kan bli något annat än att det inte kändes bra.

Jag har (hade) viss respekt för Aschberg med tanke på hans avslöjande journalistik. Visserligen inser jag att det är den enda journalistik han kan, och är väl ett av få möjliga uppdrag med tanke på hans bulldogsmentalitet och allmänna stödighet. Men i det här fallet tycker jag att han beter sig som en falsk jävel. Han låtsas vara deltagande men myser antagligen nöjt över den uppmärksamhet inspelningen fått. Det som jag tycker är värst nästan är att detta alltså är en beställning från SVT, och att Strix-personal får använda sig av SVT:s (goda) namn. Jag tycker att detta är ett program som är ovärdigt public service.

Men jag blir också förbannad över den diskussion som uppstått. De flesta tycker att det var fel, men inte i första hand för att en oskyldig person utsätts för ett illasinnat spratt, utan för att det hände statsministern. Det ska inte behöva hända någon tycker jag. Och det kan jag lova, att om någon skulle spruta vatten på mig eller hitta på något annat "roligt" så svarar jag inte för följderna. Det blir en rak höger, sedan kan jag fråga dem hur det kändes!

Sömntutor

På morgonnyheterna rapporterar man att den största enskilda orsaken till bilolyckor är att föraren inte har sovit tillräckligt. Att man är trött helt enkelt.

Som vanligt söker man inte lösningen i förarnas beteende utan börjar diskutera vad staten kan göra för att minska riskerna. Jag vet inte vad man kan göra åt folk som inte sköter sig. Kanske skulle vi förse varje bilförare i landet med en liten sändare som måste befinna sig i inrättat sovrum mellan 22.00 och 06.00. Ja, vilken bra idé, det kommer att uppskattas av alla som inte tycker att samhället bryr sig tillräckligt.

Ju äldre jag blir desto mer inser jag tjusningen med straff. Rejäla straff:) Kanske kan man likställa sovande bilister med rattonykterhet. Om du med berått mod sätter dig i bilen trots att du nästan sover så begår du en olaglighet. Vi borde utrusta vägkamerorna med mikrofoner. Ett foto på en sovande och dreglande bilförare tillsammans med en bandupptagning av några rejäla snarkningar borde räcka som bevisning.

Happy slapping i tv-världen

Det finns ett uttryck som låter ungefär så här: "Alla kvinnor känner en kvinna som blivit slagen, men ingen man känner en man som slår". En del feminister tolkar detta som att män accepterar mäns våld, jag tolkar det som att män som slår inser att andra män inte accepterar det och håller därför käft om sina bravader. Den man som skryter om att hålla sin kvinna i schack med våld får i alla fall inga vuxenpoäng av mig den saken är klar.

Men varför snackar jag mäns våld mot kvinnor? Jo, jag kom att tänka på accepterat våld när jag såg ett avsnitt av "What about Brian". Jag kan inte alla rollfigurers namn, men scenen jag reagerade på var i en bar. En kvinna har precis givit en man en rejäl örfil. Varför undrar du kanske. Jo, han hade fräckheten att fråga om hon ville ha en drink. Burkskrattet gick igång på helskaft medan killen, losern, rörde vid sin hettande kind.

Jag började fundera på detta och insåg snart att detta med kvinnor som misshandlar män är ganska vanligt förekommande i komediserier. Det är något roligt över en man som får stryk av en kvinna, en toffel det är vad han är. Och då är det rätt åt honom. För, handen på hjärtat, är det inte så att vi alla inser att det faktiskt är mannens fel. Va?

Och hur ofta kan ni påminna er att en man slår en kvinna på tv? Då menar jag en normal man, inte en mördare eller våldsverkare som jagas av polisen. Icke acceptabelt våld utövas i serier oftast av män, men det där accepterade vardagsvåldet är till nästan 100% riktat mot män. Snacka om samhällelig tolerans! Fundera på det nästa gång du skrattar åt att en kvinna knäar en man som inte insett att han spelar i fel division.

Flies like a bee and stings like a butterfly

ABC (lokalnyheterna i Stockholm med omnejd) berättar att det internationella företaget Boulbee sysslar med uppköp av svenska gallerior för att utveckla dem. Det betyder i korthet att man höjer hyrorna kraftigt för att göra det omöjligt för små specialbutiker att stanna kvar.

En av deras representanter, Bo Falk (tror jag), säger att man gör detta för att öka mångfalden. Men det motsägs både av honom själv, i samma intervju till och med, och de som skrämts på flykten. Inriktningen ska nämligen vara på unga (köpstarka gissar jag) konsumenter så istället för butiker med skiftande utbud försöker man få in de stora kedjorna som sysslar med skönhetsprodukter och mode. Det är för jävla tråkigt.

Fredrik Lindström har det besvärligt

[backlog] Hela sveriges Fredrik Lindström intervjuas om sitt program om just svenskar och han har det inte lätt ser det ut. Den som intervjuar har nämligen inte fallit i farstun för "professor" Lindström utan sätter åt honom på vissa centrala punkter rörande sanningshalten i programmet om vårt land.

Det är alldeles uppenbart att frågorna är för avancerade, för inriktade på svar istället för ett lättviktigt småputtrande runt studiosoffan. Bland annat så får FL frågan om de (sanslösa, min anm.) generaliseringar han använde sig av för att artbestämma svensken. FL får frågan vad han baserar sina slutsatser på och efter en lång halvt osammanhängande harrang om Åke Daun och utlänningar som någon gång träffat en svensk lovar FL att ta fram statistiken om det nu ska vara nödvändigt. Under hela intervjun sitter han och vrider sig i stolen och är tydligt besvärad. Man kan i princip se hur han fabricerar sina svar i realtid. Han försöker vinna tid och bland bort korten, men det lyckas inte den här gången.

Det är skönt att få bekräftat att FL inte har någonting på fötterna när han sätter på sig bästa mästrarminen och "förklarar" hur saker och ting ligger till. Jag hoppas bara att alla hans beundrare, som tror att han talar sanning, också inser en gång för alla att FL är en lättviktig underhållare som utger sig för att vara en auktoritet i diverse ämnen han inte har mer kunskaper om än de flesta andra lekmän. Att de förstår att man på sin höjd kan skratta lite åt honom, men att det mesta som kommer över hans läppar är skitsnack.

Sköna nya värld

Efter en vecka med tysk tv att förlita sig till (inget särskilt att rapportera där) har jag satt igång med det hårda jobbet att gå igenom cirka 50 inspelade timmar. Hur fasen klarade man sig med bara en video eller två? Och hur ska jag hitta tid att komma ikapp?

Hade min resa inträffat för ett par år sedan hade jag varit hänvisad till maximalt 16 timmar (2 * 8h long play) eller möjligtvis 20 timmar om man törs använda 5h-band som är så tunna att man nästan kan se igenom bandet. Och med kvalitet att matcha. Eller min brors eminenta inspelningsservice [tack brorsan!]. Nu kunde jag istället programmera för nästan varje program jag hade lust att se. Hårddiskinspelarna har förändrat mitt liv, positivt eller negativt är upp till betraktaren. Vad jag vet är att jag snabbt måste ta mig igenom inspelningarna för nu har jag bara 4,35 timmar ledigt och det gör ju inte en äkta "samlare" glad på minsta vis.

Maria Gripes storhet

Det är torsdag morgon så en genomgång av veckans TV-tidning står på dagordningen. Stryker under programmet "Maria Gripe" i tablån och inser än en gång att det ligger en våt filt över barnboks-Sverige. Den filten heter Astrid Lindgren, och det verkar omöjligt för en tidning att berätta om Maria Gripe utan att också nämna Lindgren. Så istället för att säga att Gripe är en av sveriges internationellt mest kända författare så skriver man att hon, näst efter Lindgren, är den internationellt bäst säljande. Trist.