Damtennis som den ska spelas

Eurosport ska tydligen få konkurrens av TV4, och COM HEM annonser att man plockar bort Eurosport ur det analoga utbudet. Men till dess Eurosport försvinner rekommenderar jag att den som är intresserad av damtennis kikar på sändningarna från Eastbourne.

Henin är den bästa kvinnliga spelaren just nu, och jag är glad att hon vinner över slagmaskinerna. För hon har ett spel som saknar motstycke på WTA-touren. Hon kombinerar hygglig slagstyrka (framför allt backhand), ett suveränt fotarbete och stort taktiskt kunnande.

Medan många, exempelvis Sharapova och systrarna Williams, bara har en taktik - nämligen att panga på så hårt de kan, så ofta den kan, kan Henin förändra sitt spel när hon ser vilka slag som går hem. Och vilken undebar rak, enhandsfattad backahand hon har. Som svensk faller det sig ganska naturligt att jämföra Stefan Edbergs backhand, också ett otroligt effektivt vapen.

[retro] Björn Borg och Wimbledon

Jag fick en DVD per post idag, Champions of Wimbledon: Björn Borg. Det räknas väl strikt talat inte som TV, men det var ju TV en gång i tiden. Och vilken tid det var, nostalgin slog till som ett baseballträ i bakhuvudet när jag såger bilderna från segrarna 1976 till 1980.

Min familj hade inte färg-tv på den tiden, möjligen att vi fick en till den sista finalen, och sändningen var inte alltiden den bästa men oj vad vi satt klistrade vid tuben när BB spelade. Kanske berodde det på att det inte visades så galet mycket sport på TV då, när vi bara hade två kanaler. Kanske berodde det på att det fanns några spelare som omdefinierade vad tennis var.

Vem kan glömma alla duster Borg hade främst med Jimmy Connors och John McEnroe. Det var spelare med helt olika filosofi, så det blev verkligen intressanta matcher. Inte som nu då det egentligen (Federer undantagen) bara går ut på att slå så hårt som möjligt. Dessutom är dagens spelare ganska tråkiga också. Det klart att det finns bråkstakar, men personligheter är det ont om.

New Kid on the Block

Kan inte låta bli att imponeras av Formel 1:s nya stjärna, Lewis Hamilton från Storbritannien. Han är nykomling men har på sina sju första starter aldrig hamnat utanför prispallen, och han har vunnit (från pole position) sina två senaste lopp. Nu senast på den märkliga banan i Indianapolis (hälften ovalbana och hälften F1), USA. Statistiken talar för sig själv och han har placeringarna 3, 2, 2, 2, 2, 1, 1.

Det som imponerar är hur kylig han är och hur taktiskt han kör. Jag brukar för det mesta se F1-lopp om jag råkar komma ihåg det, och då jag gör det blir det för det mesta bara starten och de sista varven. Men dagens lopp såg jag i stort sett hela, bara för att se hur han klarade av att hålla stallkamraten (och regerande mästaren) Alonso bakom sig genom en klockren körning och två perfekta stopp.

Nu blir det två veckors uppehåll medan F1 återvänder till Europa för en tävling i Frankrike. Jag undrar hur länge Hamilton kan fortsätta att slå rekord, och rada upp pallplatser. Jag har svårt att tänka mig någon annan som gjort en så imponerande start på sin F1-karriär.

Griniga gamla gubbar

24:an sänder ett avsnitt av den humoristiska och träffsäkra brittiska serien "Grumpy old men" och jag slås än en gång av det nedlåtande röstläget hos den svenska berättarrösten som görs av Katarina Everlöf.

Jag förstår för det första inte varför en kvinna ska vara berättarröst, det är ju en man i originalet. För det andra hade man kunnat välja en annan röst än Everlöf. Hon är säkert jättetrevlig, men det är något med hennes röst som jag har svårt för. Av texten att döma är det nog meningen att berättaren ska hysa visst medlidande med männen, men i hennes tappning blir det att låta ungeför som "ja ja, män är ju så gnälliga och det finns andra (vi kvinnor) som verkligen har det svårt".

Det är egentligen samma sak med hennes inläsningar av talböcker. Åsa Larssons "Det blod som spills" slutade jag lyssna på efter fyra CD-skivor, men det kan i och för sig bero på att det var en deckare som inte var en deckare så mycket som huvudpersonens botaniserande i sin egen hemstad. Everlöf har även läst in den senaste av Marklunds böcker om Annica Bengtsson (Nobels testamente) och det är en påfrestande röst.

Griniga gamla gubbar däremot är jäkligt roligt bitvis. Bittra gubbar är kanske en bättre beskrivning, men de har alla en humoristisk infallsvinkel. Detta till skillnad från avsnitten med griniga gamla kärringar, som verkligen framstår som totalt bittra och bara förmår gnälla på gubbarna.

Reklam, det är rösten man vill åt

Glocalnets reklam för det nya erbjudandet med gratis SMS och 150 kronor i potten låter bra, eller låter det så bra egentligen? Den manliga rösten menar jag. Jag har förstått att något av det häftigaste som finns inom reklamvärlden är budskap levererade med Bengt Magnusson/Micke Persbrandt-bas, men nu tycker jag att man gått ett steg för långt.

För killen (om han inte är datormanipulerad) låter inte så mycket manlig bas som en man utan stämband. En rökare som fått cancer och opererat bort struphuvudet så att han numer måste använda den där halväckliga raptekniken (inte nigga-rap utan en gammal hederlig svensk uppstötning av luft) för att forma ord genom hålet i halsen. Jag blir inte det minsta sugen på att skaffa Glocalnet.

Sommartorpet

Det är något med Ernst som jag bara inte orkar med. Jag vet inte om det är för att han faktiskt är så självgod och medioker inredningsarkitekt/hantverkare som det verkar, eller om hans ständiga fikande efter komplimanger utlöser mobbingtendenser hos mig. Det kan också bero på att han envisas med att placera grus, stenar och rundstavar överallt.

Jag medger gärna att jag tyckte rätt bra om honom den första säsongen han deltog i Sommartorpet tillsammans med Bella och Mathias. Men redan då tvivlade jag på hans expertkunskap. För att vara inredningsarkitekt (självlärd hoppas jag för annars är det bara sorgligt) har Ernst en påfallande förkärlek för opraktiska och ganska fula lösningar.

Mycket av det jag sett har jag förträngt, men jag minns hans toalettstol utformad som en tron. Hur f*n ska man använda den? Eller badrummet som bestod av en liten tårtform med sten att stå i, och i övrigt träväggar utan en fuktspärr så långt ögat nådde. Värre ändå blir det när han ska till att snickra. Då ser det ut som sådant där skräp man släpade hem från slöjden i klass fem och som bara föräldrar kan älska.

Nya rum var en katastrof. Det jag är intresserad av är bland annat var alla grejor som han tog bort från de "renoverade" rummen tog vägen? Jag minns speciellt en apful bokhylla han gjorde där det slutade med att de fick ställa pocketböcker i dubbla rader för att få plats. Sedan står två meter "älska mig"-Ernst och frågar om de inte tycker att det blev bra. Vad ska de som utsatts för Ernsts fantasi säga? Det är i sådana ögonblick jag funderar på att söka till Nya rum bara för att få chansen att säga att det blev för jävligt och att han är oduglig.

Han säger själv att hans snällhet provocerar. Det är lite samma resonemang som odrägliga dokusåpadeltagare för sig med. "Jag var för stark". Jo, så var det säkert. Att du behandlar andra som skit, går bakom deras rygg och aldrig hjälper till med disken har liksom inget med saken att göra! Det är inte Ernsts möjliga snällhet som får mig att längta efter borrelia, det är hans självgodhet.

För det Ernst är verkligt bra på är att snacka. Men det är förbannat mycket snack och väldigt lite verkstad. Det är rena hobbyhörnan när han drar igång. En smed gör ett jättevackert räcke i gjutjärn. Vad gör Ernst då? Han sätter upp plexiglasskivor med läderremmar. Han skulle skjutas för brott mot god smak. Och stenar! Vad med stenarna?

Fatta att han varit inredare på IKEA. IKEA! Säga vad man vill om Ingvars plejs men deras inredare verkar mest vara pojkar och flickor som lärt sig hantera ett dataprogram där man kan flytta runt möbler i form av små fyrkanter. Och alla hans tänkvärda citat sedan, ungefär som Wikegård har Ernst fått höra hur roliga hans citat är så nu slår han knut på sig själv för att "leverera".

Ernst är en posör, en kille som gillar att slå på sin egen trumma. Det snackas om att han jobbat som kock i 12 år. Antingen är han obildbar eller också är det en lögn eller felaktigt rykte. I årets första program tillverkar han en sillröra och trots att det var Äääärnst som gjort röran avböjde en av hantverkaren eftersom han inte gillar sill. Detta kunde Ernst inte hantera så han pikade killen en stund tills han gav honom tillåtelse att ge bort mackan. Och du Ernst, en smörgåsröra som innehåller Kesella är fan i mig inte grabbamat. Bara så att du vet!

En förlorad värld

En av mina absoluta favoritserier körs just nu på Kanal 9 (av alla kanaler). Den engelska serien "En förlorad värld (Brideshead Revisited)" är kanske den bästa dramaserie som någonsin gjorts (i alla fall om man får vara så inskränkt att bara räkna de serier vi här i Sverige har tillgång till). Den brukar konkurrera med Berlin Alexanderplatz om förstaplatsen och jag kan bara instämma i att det är en helt suverän filmatisering av Evelyn Waughs bok med samma namn.

Mycket kortfattat kan man säga att det handlar om vänskapen mellan Charles Ryder och Sebastian Flyte, som träffas under universitetsstudierna och trots att de kommer från väldigt skilda världar blir livslånga vänner. Men serien behandlar så många fler ämnen, som religion (katolisism), kärlek och moral. Ja, moral är en viktig ingrediens.

När jag, knappa 20 år gammal, såg serien i början av 80-talet var det kärlek vid första ögonkastet. Men det berodde nog inte bara på manuset, de utmärkta skådespelarna, musiken och fotot. Jag vill minnas (nu när jag ser serien igen) att jag var småkär i Sebastians syster Julia (spelad av Diana Quick). Hon var lite farlig liksom:)

Musiken, ja! När soundtracket till serien så småningom kom på LP köpte jag den på stört. Det fanns inget PirateBay att slinka in på för att omedelbart få tillgång till musiken, det var bara att vänta eller beställa från någon obskyr LP-katalog. Jag tror knappt att Ginza fanns ens. Så det fick bli Tempo.

Britta Svensson

Ett knep när jag vill få igång pulsen är att läsa tv-krönikor av Expressens Britta Svensson. Även om hon i sällsynta fall har hon något av intresse att förtälja visar hon för det mesta bara prov på oblyg mediefeministiskt (enögd) världsåskådning.

Senast hyllade hon "Raskens", men det vore att betrakta som tjänstefel för en tv-krönikor att tycka något annat anser jag. Serien bygger nämligen på en lysande roman av Vilhelm Moberg och har ett antal utmärkta skådespelare, som Sven Wollter, Gurli Norvall och Viveka Seldahl (alldeles för tidigt bortryckt) i huvudrollerna. Jämfört med mycket av dagens vattvälling till drama står sig denna 30-åring fenomenalt bra. Se den!

Men Britta vore ju inte Britta om hon inte kunde få genusgnälla lite också. Så hon avslutar sin krönika med ännu ett i raden av nålstick mot TV3:s "Sveriges smartasre barn". En flicka (med Bibeln som specialämne) hade tydligen fått en slamkrypare, och hennes svar bedömdes som fel trots att det var korrekt. Jag vet inte om det kan rättas i efterhand, men Britta har bestämt sig för att detta är en del i det patriarkaliska kvinnoförtrycket. För nu vann en pojke (med det underförstått sunkiga specialämnet The Simpsons) och det föranleder Britta Svensson att protestera mot ett felaktigt koncept. I flera av de tidiga programmen segrade pojkar och i Brittas värld kan en flicka inte förlora mot en pojke. Och gör hon det är det någon annans fel!

Svenskare än svensk

Fredrik Lindströms "Världens modernaste land" visas i repris. Jag har tidigare gnällt lite allmänt på honom men det passar kanske med en del "konstruktiv" kritik nu när fanskapet sänds igen.

Det man kan säga är att FL är väldigt förtjust i sin egen röst, och när det gäller "Världens modernaste land" märker man hur han sitter och väntar på att få bryta in och komma med någon fantastisk slutsats. Det är lite patetiskt att höra honom vräka ur sig en fördomsfull banalitet som om han strödde guldkorn omkring sig. Och hans experter är alldeles för flata för att egentligen protestera.

För det där med experter har jag inte riktigt greppat. Varför är de inbjudna om allt de förväntas göra är att sjunga store FL:s lov? Jag vet inte om Peter Englund är i behov av pengar eller om han fick falska förespeglingar, för hans roll verkar mest vara att ta emot Lindströms orerande och vända andra kinden till. Jag har för mig att det kommer ett program längre fram där Englund protesterar, och då backar FL direkt.

Mitt största problem med FL är annars att han inte bangar för att framställa sig själv som en auktoritet inom områden där det är alldeles uppenbart att han saknar (expert)kunskap. Detta gjorde han med svenska språket, och nu gör han det med svenska folket. Han luftar sina egna åsikter men får det att låta som fakta, vilket är både pretentiöst och ohederligt.

Jag har slutat förvånas över att så många går på hans hetluft, men måste ändå säga att jag är besviken att så många tror att FL kan något. Det han kan (till viss del) är humor, och hans mellanspel med dryga besserwissern är ibland riktigt kul. Och jag får väl samtidigt applådera honom, som kan dupera sin omgivning så till den milda grad som FL kan. Det är väl en talang det också. Så länge de som blir sol-och-vårade är beredda att böja sig fram och "ta den" bakifrån kan FL fortsätta att göra TV.

G8

Det hålls ett så kallat G8-möte i tyska Rostok. Jag har en något ambivalent inställning till globaliseringen. Det är bra om det görs med någon form av social dimension, en förståelse för att det medför både positiva och negativa effekter.

Så jag har förståelse för de som tagit sig till Rostok för att demonstrera. Vad jag däremot har noll förståelse för är den lilla (?) klick av professionella bråkmakare som lockas dit. Samma gäng som förlustade sig på Göteborgs gator för några år sedan. De stammar ur samma avgrundshål som exempelvis en del fotbollsfans som ser en match som chans att leva rövare.

Det värsta är att dessa maskerade idioter förstör för legitima protestanter. Nej, jag blir lite negativt inställd och undrar om inte en fjäderbatong i huvudet är enda lösningen. Det är ju inte som om skallbenet skyddar något värdefullt.

Dansk dynamit

Vilken match va? EM-kvalmatchen i fotboll mellan Sverige och Danmark, i Köpenhamn, blev en jobbig resa. Efter bländande spel av Sverige ledde vi med 3-0, men sedan började Danmark att knapra in och med en kvart kvar av matchen var det utjämnat. Sääätan! Men kanske kunde vi få en poäng med oss hem i alla fall, vackert så.

Då får danskarnas Paulsen kronspel och klipper till en svensk spelare i Danmarks straffområde. Huvuddomaren ser inte detta, men det gör linjemannen som rycker upp flaggan. Spelet blåses av och domarna konfererar. Resultatet blr rött kort och straff. Det fixar inte en dansk supporter som ger sig in på plan och lyckas fläta till domaren. Danska spelarna motar bort supportern men skadan är redan skedd.

Domaren avbryter matchen och samtliga aktörer lämnar planen. Medan det diskuteras låter vakterna ännu en dansk anhängare ta sig in på planen. Han snor bollen som ligger på straffpunkten vid danskarnas målbur, dribblar sig över hela planen och sparkar bollen i mål. Danska publiken jublar, men det var innan de satte glädjeyttringarna i halsen.

En stund senare dyker nämligen ett meddelande upp på anslagstavlan. Matchen bryts och Sverige tilldöms seger med 0-3. Jag tycker synd om det danska laget, de var verkligen värda en poäng efter sin fantastiska upphämtning. Samtidigt är jag glad över tre poäng till Sverige, som de borde ha kunnat säkra ändå med tanke på att de fick en straff i slutminuten. Men man vet ju aldrig vad som hade hänt.

Bien sur

Nyss hemkommen från en jobbresa till Stuttgart ägnar jag dagen åt en blandning av slappande och städa lägenheten. Håller på att gå igenom inspelningar på hårddisken och har samtidigt Öppna franska mästerskapen i tennis på i bakgrunden. Eller hade på i bakgrunden. Det går nästan inte att se matcherna eftersom en del i publiken envisas med att leka levande servlinjedetektorer.

För den som inte vet det kan jag berätta att turneringar på senare år utrustat många banor med sensorer som piper om en serv hamnar precis utanför serverutan (några centimeters intervall gissar jag). Detta är ett hjälpmedel för domare som kan ha svårt att avgöra om en boll träffade linjen eller ej.

Detta ljud finns det virrpannor som imiterar, i princip så fort det blir tyst mellan två bollar. Då hör man någon, gissningsvis 14-15 år gammal fransk snorunge, som stämmer upp till "allsång". Det låter ungefär som när man var liten och grabbarna på gården tävlade i vem som kunde låta mest som en "räjserbil". Ööööörrn. Ööööörn! Jag blir så provocerad att om jag varit på plats hade jag klått upp honom med en dagsgammal baguette. Och kört upp den där solen inte skiner som avslutning. Så har läktarvåldet hittat in på tennisarenorna också:)