Martha Stewart, programledaren från helvetet

Normalt skyr jag Martha Stewart Show (Kanal 9) som pesten eftersom hon är en självupptagen, narcissistisk babbelmaja som bara är intresserad av att framhäva sig själv.

Eftersom jag är rätt svag för dagens (kändis)gäst, Jane Seymour, beslöt jag mig oklokt nog för att inte omedelbart byta kanal. Big mistake! Stackars Jane, som är charmerande och vacker som vanligt, fick inte många ord med i laget. Hon skulle berätta om sin bok "Open Hearts", sina smycken och mönster, och försökte berätta om sin misslyckade provspelning för Törnfåglar.

Jane berättar att hon hade precis fött barn och mitt under sängkammarscenen började det läcka bröstmjölk över Richard Chamberlain. Sedan försöker hon två eller tre gånger att berätta något om Chamberlains kontrakt, som antagligen stipulerade att han fick sista ordet vad gäller kvinnlig huvudroll (som gick till Rachel Ward), men blir avbruten. Så vi får aldrig veta varför hon inte fick rollen.

"Intervjun" fortsätter i samma stil. Martha avbryter gång, på gång, på gång och fyller i ord, som inte alltid är det som Jane tänkt säga. Och det är inte det att Jane letar efter ord eller pratar långsamt, nej Martha är så hysteriskt upptagen av att visa att hon kan och vet allt att hon blir rent oförskämd. Man kan undra varför hon bjuder in gäster över huvud taget. [Jag har hållit en hel del kurser i olika programvaror och Martha är som den värsta sortens elev, den som drar iväg till fel meny och fel dialogruta bara för att hon inte kan programmet och vägrar vänta på instruktioner. Sådana elever brukade jag skicka hem.]

Jane Seymour är förstås van vid knepiga situationer och tog det hela med ro, själv hade jag nog frågat Martha om jag fick gå hem eftersom hon i alla fall inte verkade vara intresserad av vad jag hade att säga. Eller också hade jag tagit struptag och berättat klart medan Martha långsamt segnade ner bakom skärbrädan.

Nu är det jul igen...

Jag undrar om tv-kanalernas tablåmakare fått ett kollektivt hjärnsläpp. Idag är det 25 oktober, men sett till helgens tv-program kan man få för sig att det är julvecka. Just nu visas "Love Actually" på TV3, och tidigare under helgen har "Elf", "Tomten är far till alla barnen" och "Ett päron till farsa firar jul" visats. TV4+ kompletterar fint genom att visa alla julspecial-avsnitten av "Ett herrans liv". WTF?

Nog för att man är van vid att julhandeln sätter igång ungefär samtidigt som skolan startar för hösten, men är det inte väl tidigt för julstämning? Bör man kolla om Adventskalendern sätter igång imorgon?

The Big Bang Theory, inte så mycket "bang" längre

Jag har slaviskt (på ett högst frivilligt sätt) följt den amerikanska tv-serien, The Big Bang Theory sedan det allra första avsnittet. Till skillnad från många andra var det för mig kärlek vid första ögonkastet. Premissen med de fyra högintelligenta nördarna och granntjejen (bimbon) Penny skapade grogrund för stor humor.

Den mest normale är Leonard, som i alla fall jag lättast kan identifiera mig med. Han är snäll men lite tafflig, framför allt (förstås) när det gäller tjejer. Han kärar ner sig i Penny, som inte ser honom som annat än en god vän. Raj är också normal bortsett från att han får tunghäfta (verkligen tvärstum) när en kvinna befinner sig i samma rum. Howard ser sig som guds gåva till kvinnor, men ytterst få kvinnor (sannerligen inte Penny) känner på samma sätt.

Slutligen har vi Sheldon, som är den smartaste av dem alla men dessutom svårt socialt handikappad. Han är tvångsneurotiker och eftersom han går i spinn om han inte får det som han vill, är det han som i mångt och mycket sätter agendan. Visserligen är de andra killarna också överdrivet intresserade av tv-spel, hämtmat, science fiction och fysik, men ingen är så knepig som Sheldon. Får han inte sitta på sin plats, äta rätt mat vid rätt tid och spela Halo eller WoW på bestämda tider blir han truttig. Rejält purken!

När meddelandet kom att serien förnyats för ytterligare två säsonger hoppade jag så högt av glädje att jag skrämde grannfrun i lägenheten ovanför. Nej, så var det väl egentligen inte, men det var ett glatt besked. Av alla humorserier jag följer är nog tBBT den jag mest ser fram emot. Det har varit många enormt roliga avsnitt, som när Sheldon ska lära sig köra bil eller när de åkte till Nordpolen.

Så det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att den tredje säsongen, åtminstone inledningsvis, inte på långa vägar når upp till de tidigare säsongerna när det gäller kvalitet. Kvalitet i detta fall är förstås hur ofta jag skrattar, och det kan gå hela avsnitt utan att jag skrattar högt (något som i princip aldrig inträffade tidigare) eller ens drar på munnen.

Jag har kommit fram till att problemet med serien i huvudsak har med Sheldon att göra. I de tidigare två säsongerna har han varit dryg, överlägsen och hopplös på alla sätt, men det har bottnat i en total brist på sociala färdigheter och förståelse för "verklighetens folk" (som Göran Hägglund skulle ha formulerat det) och även en viss naivitet. Den här säsongen har han lagt sig till med den fenomenalt irriterande ovanan att "lura" sina kompisar och sedan förklara att det var ett av hans klassiska practical jokes varvid han tilläger "bazinga!".

Det kunde vara roligt om det inte var för att det händer en eller ett par gånger per avsnitt, och för att det visar en trist sida hos Sheldon. Jag antar att man från manusförfattarnas sida vill visa att Sheldon börjat behärska vissa "sociala" aspekter såsom sarkasm. Sheldon säger själv i ett avsnitt att "utveckling inte är bra", och jag tycker personligen att det är fel väg att gå. Varför inte mjuka upp hans personlighet med något annat, positivt, karaktärsdrag istället för att göra hans figur mer motbjudande?

Det jag är rädd för är att detta är ett medvetet grepp för att "spetsa till" serien och attrahera nya tittare. Jag minns att man gjorde det med "c/o Segemyhr" vilket gjorde att Fredrik och de andra förvandlades från smått förvirrade men i grunden hyggliga människor till halvpsykopater där 75% av tiden ägnades åt att göra livet för de andra till ett helvete. Jag mejlade produktionsbolaget och fick till svar att man ville göra serien mörkare, fränare och mer ironisk. Varför i helvete vill man göra en komediserie mörkare?

Men tillbaka till The Big Bang Theory. Jag hoppas att seriens nuvarande brist på humor är en tillfällig svacka, och att man återbördar Sheldon till en människa som visserligen är besvärlig men som inte är medvetet elak. Den inneboende naiviteten är borta och om det inte åtgärdas går vi nog skilda vägar är jag rädd.

Jag mejlade CBS (översatt):

Kära CBS.

Jag skriver till er för att uttrycka min besvikelse över den riktning den underbara tv-serien Big Bang Theory tagit. Från att ha varit en serie om fyra vänner och en brud är det nu en serie om en halvpsykopat (Sheldon), två kompisar (Howard och Raj) och ett par (Leonard och Penny).

Serien har kantrat, och de otäckare sidorna hos Sheldon har givits alldeles för stort utrymme. Han är inte längre obekant med det sociala spelet, men använder sin nya kunskap för att göra ont. Hans omöjliga krav på omgivningen är inte roliga längre eftersom han uppenbarligen gör dem medvetet snarare än som ett resultat av sin brist på sociala färdigheter.

Jag hoppas att Big Bang Theory hittar tillbaka till den mysiga känslan från de två tidigare säsongerna. Där Sheldon var knepig men inte elak, och inte sa "bazinga" flera gånger per avsnitt. Snälla, om inget annat så kan ni väl sluta med det skämtet. Vi kan det nu.

Med vänlig hälsning...

Cecilia Frode min hjältinna

Med SVT:s katastrof "Grillad" i färskt minne hade jag låga förväntningar på Kanal 5:s "Roast på Berns". Och de infriades på så vis att även Roast är riktigt jävla uselt. Om detta är sverigeeliten så är vi, precis som i gamla paradgrenar som alpin skidåkning, längdskidåkning och fotboll, rätt rökta. Jag orkade cirka två avsnitt av "komiker" som stakade sig igenom sitt manus innan jag gav upp.

Vem är det som skriver "skämten" och varför orkar inte komikerna lära sig replikerna? Så långt anförande är det ju inte, och det är knappast några dagsaktuella angrepp som levereras. Snarast är skämten generiska, det vill säga att de skulle kunna gälla vem som helst eftersom det ofta bara rör sig om allmänna förolämpningar som vilket fyllo på väg hem från krogen klockan 03.00 skulle kunna haspla ur sig. Ingen finess, ingen förfining. Bara en oartikulerad råsop.

Anledningen till att jag snackar om "Mellanrost" är att skådespelerskan Cecilia Frode skapade rubriker genom att klä av komikerna, speciellt Petra Mede fick sig en omgång. Frodes angrepp gick i korthet ut på att hon undrade varför så många av komikerna var så vulgära, på vilket en förbannad Mede kontrade med en harang fula ord och önskemål om att Frode ska bli tagen i tvåan (analt med andra ord). QED och ridå:)

Mede, som vinnlägger sig om att spela cool, tappade kontrollen helt och visade mycket elegant att den enda hon kan är att skämta om avföring. [En allvarligt menad fundering är om Mede har någon traumatisk händelse i sin barndom (sexuellt utnyttjande eller så) som kan förklara hennes fixering vid underlivet. Eller är hennes komiska ådra bara kriminellt begränsad, för att inte säga icke existerande?]

Det säger väl en del om den kollektiva intelligensnivån (eller nykterheten) på publiken när de tycker att Mede ger svar på tal och tokapplåderar hennes tal som mest går ut på att säga "lilla lilla lilla gumman". Wow, Frode måste känna sig tillintetgjord efter den utskällningen:)

Medes försvar påminner om en Monty Python-sketch där Oscar Wilde med flera irländska litterära giganter försöker kollra bort varandra genom smarta vitsar och det hela slutar med att Wilde till omgivningens förtjusning pruttar med munnen eftersom han är svarslös. Mede var också svarslös och kom med det enda hon har, aggressiva skämt om andra personers toalett- eller sexualvanor.

Jag kommer även (osökt) att tänka på Adolf Hitler. Han ville bli konstnär men togs inte in på akademin. Mede var balettdansös men fick sluta på grund av en arbetsskada. Resultatet vet vi. Sedan hon och Adolf berövats sina drömmar blev de bittra och ägnar/ägnade livet åt att sprida förödelse omkring sig. Ack ack ack! Vilken olycka.

Det jag fortfarande inte begriper är hur så många tycker att det är kul när man exempelvis tycker att Markoolio ser ut att ha Downs syndrom. Vad är det som är så vansinnigt kul med att någon har Downs syndrom? Och på vilken planet påminner Markoolios utseende ens avlägset en person med Downs? Det är trist med observationshumor när observationen uteblir. Är det inte?

Någon försvarar Roast med att det är modern humor, mörk och elak humor. Det känns trist att behöva påpeka att detta inte är något nytt. Och man kan skapa stor humor om otäcka saker, men då krävs det begåvning. Brist på talang är väl den röda tråden när det gäller "Grillad" och "Roast på Berns". För det pinsammaste med programmen är inte att en gäst blir påhoppad, nej det är att de som hoppar på är så otroligt taffliga. Är man nytankad med öl och shots ser det kanske ut som humor, för oss som sitter nyktra hemma vid tv:n framstår det bara som djupt sorgligt.

Här är ditt liv, eller...

Jag har sett två av de tre första "Här är ditt liv", Mikael Persbrandt och Jan Eliasson, och igår såg jag det fjärde där Oldsberg gav sig i kast med intervjukonstens grand old lady Stina Lundberg Dabrowski. Det var fullständigt givet, efter den "storm" som utbröt efter programmet med Sven-Göran "Svennis" Ericsson, att det skulle bli en kvinna den här gången.

Synd bara att det blev Stina, för en motsträvigare gäst kan man svårligen tänka sig. Jag vet inte om Stina blivit gammal och bitter, eller vad det är för fel, men det känns som om hon inte är med i matchen längre. Det jag undrar är varför hon ställde upp över huvudtaget när hon i alla fall inte hade någon lust att tala om sitt liv. Oldsberg hade behövt FRA-spaning för att få fram något av värde.

Dorsin regerar

Jag har äntligen haft tid att sitta ner och se Henrik Dorsins "Kvalitetsgodkänd underhållning", som Kanal 5 visade i två delar för några veckor sedan och som jag spelade in. Vilken nöjesresa det var! När jag tänker på Roast på Berns och alla mediokra och elaka komiker blir jag nedstämd. När jag ser Dorsin blir jag lycklig.

Visst är det så att humor till syvende och sist är en smaksak, men jag tycker ändå att det ibland går att beskriva skillnaden mellan bra och mindre bra humor. Mycket handlar om hur mycket tanke som lagts ner. Att säga att "Maud Olofsson sväljer när man runkar henne i munnen" kräver ingen talang och kunde ha sagts om vilken offentlig kvinna som helst för att vara rolig eller chockerande. Att skriva och framföra "En gaffel kort" (pastisch på Cornelis Wreeswijk) visar prov på en ansenlig talang. [Är ni medvetna om att i tredje världen - går var femte person utan skaldjursbestick]

När man tycker att mycket i världen går åt fel håll är det upplyftande att det finns plats för en typ av humor som gör mig glad snarare än att spela på skadeglädje. En humor som är äkta istället för "ironisk". Jag tycker inte att det är konstigt att Dorsin fick Karamellodiktstipendiet 2007. Han är kanske fräckare än Povel Ramel, men de är samma andas barn.

Sverker Olofsson, ingen Plus-variant

Chefen (?) för Telenor förhörs i Plus och får stå till svars för sina försäljare som står i våra livsmedelsbutiker och kränger abonnemang. Båda fallen gäller äldre som på olika sätt lurats, enligt Sverker, att teckna abonnemang de egentligen inte vill ha.

Det första fallet handlar om att kunden inte ska ha förstått att Telenor inte är samma sak som Telia. Det kan vara så att säljarens inledande fråga, "Har du Telia", kan ha förvirrat, men samtidigt lär säljaren ha varit klädd i Telenors kläder, montern hade deras logga precis som köpekontraktet. Hur mycket ansvar kan man kräva av kunden? Inget alls enligt illern Sverker.

I det andra fallet har en 94-årig kvinna "med stort socialt umgänge" köpt en mobiltelefon och tecknat ett abonnemang som senare visade sig inte var kompatibelt med en larmtjänstanordning. Sverker är riktigt i gasen nu och tycker att det är anmärkningsvärt att säljaren inte kontaktade kvinnans barn för att godkänna köpet eftersom det måste ha varit "uppenbart" för säljaren att en kvinna i den åldern (plötsligt) inte är kompetent att besluta om abonnemang på egen hand.

Jag håller med Telenor-killen att man inte kan förutsätta att en människa, bara för att hon är gammal, är otillräknelig. Speciellt i detta fall då hon till och med enligt Sverker är vital. Mitt i Sverkers ilska ser jag framför mig en annan bild, där han skäller ut Telenor för precis den omvända situationen.

Vi föreställer oss därför att Telenor vägrat kvinnan ett abonnemang med hänsyn taget till hennes höga ålder. Eller vadå föreställa sig förresten, det behövs inte för jag drar mig till minnes ett inslag om en äldre man som nekats betalkort hos ett svenskt bensinbolag (eller bank möjligen) med hänsyn just till hans ålder. Sverkers angreppstaktik var att peka på det diskriminerande med att utesluta en person bara för att han var 70+ och högg mot strupen på bolagsrepresentanten som naturligtvis snabbt gjorde en pudel.

Då var det minsann inte snack om att kolla med barnen inte. Och det är denna dubbla bokföring som gör att jag saknar förtroende för Sverkers sätt att bedriva konsumentvård. Han har nämligen redan bestämt sig för vad sanningen är, och är inte intresserad av att höra motpartens åsikter. Istället verkar det vara som om de kallas ditt för att avrättas av en fradgande och helt oresonlig Sverker.

Jag tycker att det är bra att det finns ett konsumentprogram, men i vissa fall är det ganska uppenbart att kunden inte har blivit lurad utan bara gjort en affär utan att tänka efter och först senare "kommit på" att det gått fel till. Men i Sverkers värld är det alltid kunden som har rätt, oavsett hur obegåvat de betett sig och det ger en bitter bismak. När detta kombineras med Sverkers taktik att inte skåda given häst i mun kan det gå riktigt snett.

För Sverker verkar inte seriös i sin faktagranskning, alldeles för ofta släpper han fram pantade konsumenter som sitter som offer trots att det bara kan betraktas som deras eget fel. Lite som Lyxfällan när jag tänker efter. Men Plus har blivit en maktfaktor verkar det som, och många representanter för företag vågar inte bestrida faktafel trots att det har rätt. Allt som oftast viker de ner sig och går med på nästan vad som helst för att inte framstå som kundfientliga.

Min uppfattning att Sverker glider på sanningen, och är vindögd i sin faktagranskning, grundar sig bland annat på hans skeva verklighetsuppfattning då valprogrammet Karavanen besökte min gamla hemstad men även på ett "ärende" som togs upp i Plus för några år sedan. Jag vet alla fakta i målet men går inte in på detaljer. Det handlade om en konflikt mellan en kvinna som köpt en lägenhet i en bostadsrättsförening. Senare fick hon veta att lägenheten var en ombyggd så kallad bostadsrättslokal (något som inte påverkade hennes rättigheter som medlem) och menade att föreningen lurat henne eftersom de inte informerat henne om detta.

Rättsligt hade kvinnan ingenting på fötterna, köpet var som alltid en sak mellan henne och säljaren, och lägenheten fungerar precis som en vanlig bostadsrätt. Men hon hade fått för sig att hon lurats å det grövsta och skrev till Plus. Hon hade inte kontaktat styrelsen, men drev tesen att föreningen borde ha kontaktat henne eftersom detta inte var en riktig bostadsrätt. Sverker köpte hennes berättelse rakt av och attackerade styrelsen och vägrade lyssna.

En sådan taktik skulle inte fungera på mig, men det är väl också därför jag antagligen aldrig kommer att hamna i en position där jag blir talesperson för ett företag. Jag är alldeles för obstinat när jag upplever att jag blir orättvist behandlad. Därför var det tur för Sverker att jag inte var representant för min bostadsrättsförening när det begav sig. Jag hade bjäbbat tillbaka, och vid programmets slut hade jag stoppat ner Sverker i soptunnan.