Amerikanska bilförare ser inte längre än motorhuven

Jag sitter precis och ser "Die Hard 4.0", som jag upplever som bättre än jag minns från biobesöket, och observerar än en gång vilken låg inställning (amerikanska) manusförfattare har till bilförare. I en scen tar McClane och Farrell sin tillflykt till en tunnel. Cyberskurken busar till det hela genom att släppa på trafik i alla filer från båda håll och släcker sedan lyset i tunnel. Resultatet blir att bilar från båda håll, utan så mycket som ett halvljus gemensamt, bränner på för allt vad tygeln håller och brakar ihop i mitten. Verkar det rimligt, jag menar ens lite troligt?

Jag såg början av "Disturbia" igår, där huvudpersonens far dör i en bilolycka i filmens inledning. Det går till så att huvudpersonen (som är lite ouppmärksam) krockar med en stillastående bil och hamnar upp och ner mitt på vägen. De är relativt oskadda men innan de hinner ta sig loss kör en annan bil (ser ut att hålla 90-100 km/h) in i dem och pappan dödas. Hur är det möjligt att den bakomvarande föraren inte uppmärksammade olyckan och ställde sig på bromsen?

Jag minns andra scener ur filmer och tv-serier (t.ex. när George Costanza försöker rädda sitt high-score i Frogger och på väg över en gata tvingas överge spelet och kasta sig i säkerhet på trottoaren då föraren till en stor lastbil tutar istället för att bromsa och därefter totaldemolerar spelet).

Tycker verkligen manusförfattare/producenter att det är trovärdigt att så många bilister reagerar på ett hinder genom att tuta och i övrigt "behålla hastighet och kurs". Jag tycker att det ligger nära till hans att betrakta dessa typer av olyckor som feta brister i manus, en slags "Deus ex machina"-lösning som är mycket otillfredställande.

Göran Skytte och finkultur, eller Brev från en skyttegrav

Göran Skytte skriver idag i borgarnas husorgan SvD om hur lycklig han blir över "borgerlig fin kultur", detta sedan han upptäckt TV-kanalen Axess och bestämt sig för att all vulgärkultur är vänsterns fel. Jag håller med honom om att Axess är en toppenkanal, med mängder av högkvalitativa program om historia och musik för att inte tala om utmärkta tv-serier baserade på klassiska böcker.

Om Axess är vi alltså ense, det är resten av Skyttes text jag har problem med. Det är inte bara det att hans oresonliga hat mot vänstern (hans gamla gruppering tills han genomgick en livskris och "fann Jesus") lyser igenom, hans text känns både barnslig, lögnaktig och substanslös. Kanske är det just hatet som ger honom tunnelsyn och hindrar honom från att göra en rättvisande analys av företeelser i samhället, eller också slog han sig hårdare i huvudet när han blev påkörd än han insett:)

I korthet går texten ut på att (borgerliga) Axess är den enda kanal som inte sänder "skit, strunt, skrik, dumheter, enfald, okunniga programledare, tillfällighetskändisar, ytlighet, råhet, banaliteter, svordomar, hånfullheter, påhopp, förakt, nedlåtenhet, förnedring." Vi som har tillgång till exempelvis BBC, Kunskapskanalen och andra public service-kanaler tycker nog att detta är en världsbild som inte bara är snäv utan direkt felaktig. Lite gulligt naivt på sätt och vis är också hur Skytte på något vis tror att han är först med att uppmärksamma saker. Han råkade antagligen sätta sig på fjärrkontrollen och "hittade" Axess (som funnits i många år) och nu måste berätta för världen om sin remarkabla upptäckt. Gör han ingen som helst grundkontroll innan han skriver sina krönikor?

Skyttes definition av vad som är borgerlig kultur är också lite märklig, varför skulle Bergman vara "borgerlig" eller opera eller jazz? Det tycks vara så att allt som Skytte gillar är borgerligt (och gott) och allt han ogillar är vänster (och ont). Skytte siktar in sig på "Fläsket Brinner och Blå Tåget" som om proggen är ansvarig för alla jävla "Paradise Hotel", "Anna Anka söker assistent" och "Worst Boyfriend ever" som reklamkanalerna spyr ut i parti och minut. Sanningen är ju att den verkliga vulgärkulturen tillhandahålls av rent kommersiella krafter. Av Skyttes kompisar med andra ord. Om folk lyssnade (och förstod) Blå tåget skulle vi inte ha problem med dokusåpor i alla fall, den saken är klar.

Det är för övrigt inte första gången Skytte ignorerar verkligheten i akt och mening att bygga ett "åtal" mot vänstern, snarare är det väl ett mönster hos honom vilket kan förklara varför det i huvudsak är SvD som upplåter plats (och betalar) för hans stollerier (ett ord Skytte gärna använder). Det jag har lite svårt att begripa är hur en man som hävdar att han är kristen tar så lätt på sanningen. Borde inte han, som framställer sig som intellektuell, dessutom vara tillräckligt med i matchen för att inse hur lätt hans (halv)lögner genomskådas av mer balanserade människor, eller struntar han i att han framstår som en komplett idiot utanför tokhögerns skyddade verkstad?

Luuk ointresserad av sina intervjuobjekt

Jag ser Kristian Luuk prata med Ingmarie Halling och Clabbe af Geijerstam med anledning av att utställningen "Abba World" ska öppnas i Australien och upptäcker hur fenomenalt dålig han faktiskt är på att intervjua människor. Jag vet inte om han är stressad (verkar osannolikt) eller vad det är för fel men han framstår som nästan helt ointresserad av samtalet. Gång på gång missar han givna följdfrågor och hastar vidare som om det viktigaste är att få pricka av frågorna på sitt kort.

Samma sak hände med regissören Kjell Sundvall som vid flera tillfällen nämnde händelser man gärna hade hört mer om (t.ex. när han fick åka med i JAS Gripen), bara för att se Luuk frånvarande titta i sina papper och fyra av en helt orelaterad fråga, nästan innan Sundvall talat till punkt. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men inte ens Marianne Rundström eller Lotta Bouvin Sundberg är i sådan avsaknad av fingertoppskänsla. De är visserligen sämre än sämst, främst deras oblyga tokfeminist-vinklingar på allehanda ämnen, men de lyckas för det mesta att etablera någon form av kontakt med sina intervjuobjekt. Så icke Luuk.

Halv åtta hos mig, gästen från helvetet

Vårsäsongen av TV4:s "Halv åtta hos mig", matprogrammet där fyra för varandra tidigare okända matlagare träffas, har avslutats och nu visar man repriser från förra året. Denna vecka har jag därför haft det tvivelaktiga nöjet att återknyta bekantskapen med Stockholmaren Lena Helt (42, dansare).

Även om ingen av deltagarna från Stockholm [Lena Helt, Arya Monfared, Philip Ajeenah och Mathias Kemi] var av sådan natur att jag skulle vilja bryta bröd med dem är Lena jobbig på en helt egen nivå. Hon är så osympatisk att man nästan inte tror är sant, i alla fall inte att hon skulle vilja visa upp sig i all sin ynkedom. Kanske beror hennes oblyghet på att hon har en fullständigt bisarr uppfattning om sina egna styrkor och svagheter.

Det är hon förresten inte ensam om, ingen av deltagarna verkade ha någon sjukdomsinsikt, Mathias tycker till exempel att han har gott självförtroende men inte att han är dryg. Men det är han, mycket dryg till och med. Och rätt självgod. Det är de förresten allihop, Arya något mindre kanske. De är självgoda, och verkar inte vara rädda för att visa det. Båda männen har sådant där otäckt, företagsekonomiskt, backslickat hår. Burr! Ett förmildrande drag hos Mathias är att han i alla fall verkar ha en gnutta humor.

Vad gäller matlagningen är Mathias den utan jämförelse skickligaste kocken, inte bara för att han gjorde allt från grunden utan också för att hans meny var bäst komponerad och verkar godast. Men han överskattar sig själv, precis som de andra. Han svänger sig med amerikanska klyschor (eller svengelska kanske) men vet inte hur man stavar till skog (forrest) eller kemi (chemistry) och låter menyn prydas av huvudrätten "King of Forest" och efterrätten "Chemestry Cremá". Små detaljer kan man tycka, men när man är så pass stöddig som Mathias måste man ha torrt på fötterna:)

Sista avsnittet är veckans höjdare, Mathias gör en middag som alla berömmer. Lena förklarar att det var "den mest underbaraste middag jag ätit i hela mitt liv" och att den borde få plats i "michelineguiden" med uttalat 'e' för att sedan göra något som är så lågt att man baxnar. Hon ger Mathias ett oförskämt lågt betyg eftersom hon vill säkra segern till sig själv (hon är nämligen fullständigt övertygad om att hon leder efter tre middagar).

Det sorgliga är att hennes egen skitmiddag renderat henne endast 17 poäng så hon har ingen möjlighet att vinna. Visst är det bra att kämpa, men att på detta vis gå emot andan i tävlingen (att ge ett rättvist betyg) är verkligen ärkeuselt. Lenas kupp gör att Ayra vinner, och efteråt säger Lena att Arya var hennes favorit hela tiden, för "Persisk mat kräver tid". Vad jag minns var det sannerligen inget tidskrävande eller hantverksskicklighet inblandad, Arya använde flera halvfabrikat till exempel.

Nej, Lena är en falsk subba, en riktigt patetisk människa. "Han får en fyra av mig... för det här vill jag vinna". Jo, tjena. En människa som tror att hon ska vinna en matlagningstävling genom att bjuda på lax med kiwi kan man ju förvänta sig vad som helst av:)