TV-serier jag följer

Inser att jag är ganska förtjust i TV när jag kikar i veckans tv-tidning och hittar program efter program som jag markerat med överstrykningspenna. En stor skuld i mitt konsumtionsmönster är TV4 och kanalerna Guld och Komedi. Här är serierna jag ser, de med en asterisk bakom spelar jag in också:

Snobbar som jobbar (TV4 Guld) *
Less Than Perfect (TV4 Komedi) *
Kära Susan (Kanal 9) *
Matador (TV4 Guld) *
King of Queens (TV4)
That 70s Show (TV4)
Spin City (Kanal 9 och TV3) *
Hemliga armén (TV4 Guld) *
The Nine (TV3) *
Cityakuten
24 - säsong 6
How I Met Your Mother
Anna Pihl
Heroes (Canal+)
House (TV4/Canal+)
Criminal Minds (TV5)
As Times Goes By (BBC)
My Family (BBC)

Tänk så mycket annat man skulle kunna göra med sin tid:)

Martha Stewart

Om det inte var för att jag vet att människan suttit i fängelse för skumraskaffärer skulle jag tro att Martha Stewart är den hittills mest lyckade AI-roboten. Det verkar nästan som om hon är mänsklig, fast bara nästan. Hur denna humorlösa och självupptagna kvinna kan ha beundrare som hjälpt till att bygga ett miljardimperium är för mig en gåta.

Jag har sett någon minut här och där i väntan på ett annat tv-program som råkar sändas ungefär samtidigt, och det är fantastiskt att se hur hon i stort sett ignorerar sina gäster. Hon ser ut att föra ett samtal, men om man lyssnar noga märker man att hon inte är intresserad av vad gästen säger, och hon tolkar svaren lika liberalt som den värsta sportjournalist.

Mest talande är hur hon beter sig mot barn. Jag såg en stund på ett avsnitt som handlade om Halloween. En sminkör arbetade på några små barn och gjorde dem till skelett, Spindelmannen och Hulk. Under tiden "småpratade" Stewart med dem och frågade vad de tyckte. Det tråkiga var att hon inte lyssnade på svaren utan på det mesta barnen sa replikerade hon "good, good". Kvinnan är som en enda lång infomercial där hon "pluggar" sina nya böcker eller produkter. Och detta sväljs tydligen med hull och hår. Inte underligt att världen ser ut som den gör.

Snooker - bollsporternas sport

VM i snooker har inletts i Sheffield (det verkar alltid vara där) och jag kan sitta i timmar och se O'Sullivan, Ebdon, Williams och grabbarna spela som man inte trodde var möjligt. Framför allt O'Sullivan är magisk ibland, när han är på humör. Då är han omöjlig att besegra, och det verkar stackars Ding få känna av i första rundan. Han ligger under med 1-8 i bäst av 19 frames och det kan han rimligtvis inte ta igen.

Därmed inte sagt att det är omöjligt, för en del av charmen med snooker är att en spelare kan vara dålig stundtals men så länge matchen pågår finns chansen. Ingen kan dra upp en ledning och sedan defensivt "spela av" matchen. Och O'Sullivans enda svaghet är att han ibland verkar tappa intresset för en match och då spelar han långt under sin kapacitet. Men när han är i form... jösses.

Han är till exempel tvåhänt, den ende vad jag vet, så han kan nästan alltid komma till bollen oavsett var den ligger. Och han verkar lika bra med båda händerna. Jag minns framför allt en match där O'Sullivan gjorde det perfekta resultatet 147 poäng vid ett och samma besök vid bordet. Det betyder att han hade ner alla röda bollar (1p) varvat med enbart den svarta bollen (7p) och slutligen sänkte alla de färgade bollarna (2p till 7p). Det var fullständigt makalöst.

Snooker är på en helt annan nivå än biljard. Snookerbordet är två-tre gånger så stort som ett biljardbord, och bollarna är faktiskt mindre. Ändå är snookerspelarna överlägset mycket bättre på att placera vita bollen efter en stöt. Ibland visas (Eurosport 2) "pool" och då ser man proffs som tar i så de blir blå och lägger tokmycket kraft på varje boll. Ingen större finess, mest råstyrka. Ändå verkar de ha svårt att göra ens en enkel vall.

Jag är ganska bra på biljard, i alla fall för att vara amatör som spelar någon gång per år. När jag provade snooker med några arbetskamrater gick det pinsamt uselt. Det enorma bordet gjorde att en milimeter fel träff blev centimetrar framme vid hålet. En normal poäng för proffsen är runt 100 per frame, och tar någonstans runt 15-20 minuter. Vi höll på en hel kväll med ett (!) frame, och slutpoängen efter oräkneliga förlöpta vita bollar var 35 - 18 eller liknande. Patetiskt:)

Det är Eurosport som sänder och Kim Hartman är svensk kommentator. Imo är han en av de aboslut bästa kommentatorerna på radio/tv, kanske den bäste (han fick pris som Eurosports bästa kommentator 2004). Hartman är allt som Chris Härenstam inte är: han har järnkoll på spelets idé/filosofi, vad som händer på bordet och han delar med sig av sin enorma kunskap på ett lågmält och mycket sympatiskt sätt. Dessutom är han rolig. Hartman har en icke oansenlig del i det faktum att jag ser snooker på TV.

Oskrivna regler?

Jag intresserar mig inte för Allsvenskan normalt sett, det finns inget lag jag bryr mig om och kvaliteten på spelet är ofta bedrövlig. Men jag ser Sportspegeln då och då, och ett inslag fick mig att börja fundera. Halmstad mötte Kalmar FF och det hela hettade till när Kalmar gjorde 1 - 0. Upprinnelsen var en skadad Halmstad-spelare, och hans lagkamrats tilltag att spela bollen över linjen för att få en avblåsning.

Kalmar fick inkast, och istället för att kasta bollen till Halmstad kastades bollen till en Kalmar-spelare, som fick frispark som i sin tur ledde till målet. Halmstads spelare och tränare blev rasande och menade att Kalmar brutit mot den oskrivna regeln att lämna tillbaka bollen då den spelats död på grund av skadad spelare.

Även om många inblandade verkar hålla med Kalmar tycker inte jag att det är en klockren överträdelse mot hederskodexen. Kalmar gav inte upp någon egentlig fördel av boll, och det var en egen spelare som skadats. Det hade varit en helt annan sak om man spelat bollen över linjen för att en motståndare skadats. Som det nu var är det alldeles uppenbart att man sparkade bort bollen för att det egna laget var försvagat. Och då tycker i alla fall inte jag att de ska ha tillbaka bollen.

Virginia Tech och vapenlobbyn

CNN kör ett reportage så här dagarna efter dödsskjutningen på det amerikanska Virginia Tech-universitetet. Vad gäller själva massakern så kan man bara konstatera igen att USA är utsatt för alldeles för många fall av människor som av en eller annan anledning får för sig att ända sitt och andras liv i en "blaze of fire". Det kommer alltid att finnas sinnesförvirrade (eller kanske helt klartänkta) människor som likt Cho Sueng-Hui bränner en säkring och börjar ge sig på folk.

Det som är mer intressant är den vanliga styvnackade inställningen till vapen som man har i USA, nämligen att sådana här hemska incidenter tas som intäkt för att fler bör beväpna sig snarare än att färre bör ha vapen. Och den (uppenbarligen) mäktiga vapenorganisationen NRA upprepar med en dåres envishet sitt mantra "guns don't kill people, people kill people". Jag finner det fullständigt obegripligt att de kan säga detta rakt ut utan att ens blinka.

Ett mycket mer passande uttryck vore "people kill people, people with guns kill even more people". Detta kan helt enkelt inte vara svårt att förstå att en människa beväpnad med automatvapen är effektivare i sin slakt än om hen bara har en kniv eller ett järnrör. Kan någon människa argumentera emot detta? Men kanske USA har kommit så långt att ett förbud inte längre är möjligt. Jag vet inte. Sorgligt är det i alla fall.

Bullshit är skitsnack ibland

Jag tittar ibland på magikerna Penn & Tellers tv-serie kallad "Bullshit", som går på TV6 på måndagkvällar. De är ofta roliga, men även raljanta och nedlåtande. Det är svårt att bortse från att de verkar lida av ett stort mått självgodhet. Det de anser är skit, det är skit. På sätt och vis påminner de lite om exempelvis Janne Josefsson eller Sverker Olofsson. Och min reaktion på programmet är ungefär densamma, nämligen att det går att överse med deras stöddighet om man råkar dela deras uppfattning. Så man måste se programmen med en viss skepsis och kritik.

Programmen (de visas i dubbla avsnitt) igår innehöll först ett ganska intressant och halväckligt inslag om folks förhållningssätt till döden. Man visade det som många av oss redan vet, nämligen att begravningsbyråer till viss del utnyttjar det faktum att man som sörjande inte alltid fattar rationella beslut.

Men så hade de ett avsnitt om alkoholism, huruvida det är en sjukdom eller ej. Och här tycker jag att tjocksmocken och dvärgen tappar bollen en aning. Man ägnar sig åt ett märkligt baklängesresonemang som jag helt enkelt inte köper. I USA (men även i Sverige gissar jag) använder sig Anonyma Alkoholister ofta av det så kallade 12-stegsprogrammet. Det är instruktioner för att komma tillrätta med sitt missbruk, och (åtminstone i USA) innebär det att man "accepterar Gud i sitt liv".

Detta anser Penn & Teller vara bullshit, och av den anledningen verkar de anse att alkoholism därför inte kan vara en sjukdom. Jag begriper inte den kopplingen. Beroende kan naturligtvis vara en sjukdom även om det finns tokiga metoder för att försöka bota den. Men de förklarar att det är ett val, och att det inte har med något annat än den enskildes viljestyrka.

*Det* är bullshit anser jag, och som en tanke läser jag precis en artikel skriven av Yrsa Stenius där hon på sitt vanliga, briljanta sätt redogör för en del av den senaste forskningen inom just beroenden och lägger därefter till en mycket klarsynt observation; den att även om gener/miljö kan orsaka beroenden så måste den beroende ta ansvar för sina handlingar. Dock kan handlingarna förstås i ljuset av beroendet.

Så till Penn och Teller vill jag bara säga: fuck off! :)

The Nine

TV3 började sända serien "The Nine" ikväll (igår kväll när detta skrivs) och enligt information har man försäkrat sig rätten att visa alla 13 inspelade avsnitt. Jag var lite tveksam först eftersom serien lades ner efter avsnitt 7 i USA. Men tydligen finns det en komplett inspelad serie, med ett slut, och det låter lovande.

För om det är något jag har svårt för så är det miniserier av denna karaktär som plötsligt tar slut utan att man fått en upplösning. Komediserier, eller serier där man inte har en så kallad "arc" (handlingen pågår över flera avsnitt eller hela säsonger/serier), kan avslutas när som helst men i en serie där man jagar det slutgiltiga svaret är det helt enkelt inte acceptabelt!

Det har hänt flera gånger de senaste åren att svensk tv visar en serie som är nedlagd, till exempel Point Pleasant, Vanished och Threshold men SVT var nog snäppet värre när de för några år sedan bestämde sig för att sända serien Nowhere Man (en man som en dag insåg att han inte var den han trodde), där man redan innan serien köpts in visste att den lagts ner utan att huvudpersonen eller tittarna fick svaret på gåtan som var fundamentet i serien. Det visar ett väldigt förakt för tittarna tycker jag.

Så är The Nine någe bra då? Jovars, jag har sett de fyra första avsnitten och även om det är lite svårt ibland att hänga med så har jag blivit så där lagom fångad och vill nog gärna veta vad som hände inne på banken under de 52 timmar som rånet pågick. Jag hoppas därför att alla avsnitt visas, och att det finns ett slut.

Ego boy, eller giganternas kamp

Janne Josefsson (SVT) och Lars Adaktusson (f.d. SVT numera TV8) drabbar samman i SVT morgonsoffa. Om man skalar bort allt fluff så går Adaktussons anklagelse ut på att Josefsson typ av grävande journalistik är hänsynslös. Josefsson svarar med att påpeka att Adaktusson aldrig gjort ett enda avslöjande. Här har vi två ego som inte tål motstånd.

Det är verkligen två skolor som möts. Josefsson som inte värjer för något enda fultrix, och Adaktusson som (låt oss vara ärliga) är en frisyr. Och varför kommer kritiken nu, när Josefsson enligt Adaktusson betett sig så här i 30 år? Det känns som en pinsamt tydlig marknadsföringspryl, för att försöka skapa lite surr runt sig. Så att TV8 och SvD ska valuta för pengarna. Han säger själv att han vill få igång en diskussion om vad god journalistik är men det är struntprat. Han vill profilera sig som journalist, men för det behövs mer än en trimmad hårfön.

Så vad är då god journalistik? Min idealmurvel hamnar någonstans mitt emellan de två. Jag skulle vilja att hen tar hänsyn till de inblandade och håller sig borta från snaskiga detaljer om det inte har någon betydelse för artikeln. Hen ska inte försöka gillra fällor eller pressa sitt "offer" att skrika något i affekt. Men hen ska heller inte sitta i knäet på näringslivets eller politikens makthavare. Begreppet sunt förnuft dyker upp, men i dagens värld är denna dygd en alltmer sällsynt sak.

Även om jag ibland ogillar Josefssons sätt att bedriva journalistik måste jag ge honom cred för att han faktiskt fått fram en del information, och det är mer än man kan säga om Lasse. Jag byter från Adaktusson till Lasse för att komma till nästa punkt, nämligen att han använder sig av den oerhört irriterande (och amerikanska) tekniken att i så gott som varje mening nämna Josefsson vid förnamn. News flash Lasse: vi vet vem du pratar med! Du behöver inte säga Janne 25 gånger på fem minuter!

Hockeyidioter

Nu pratar jag inte om supportrar som dragit i sig för många öl och vill slåss, eller spelare som missförstått vad det handlar om. Nej, jag pratar om bland annat Aftonbladets Mats Wennerholm som intervjuas som hastigast i ett inslag i Sportnytt. Man är bekymrade nämligen eftersom de fyra genomomförda finalmatcherna mellan Modo och Linköping inte resulterat i ett enda "rejält" slagsmål. Wennerholm står fan i mig och är besviken på att köttarlagen Färjestad och HV71 slogs ut i semi, och verkar ha misstagit fulspel för "tändning". Själv är jag överlycklig över att få se spännande och täta matcher där spelarna har mer under hjälmen än ett tjockt pannben. Men det duger tydligen inte för tv och tidningar. Tragiskt!

Du är vad du äter

Jag ser på ett avsnitt ur TV3-serien "Du är vad du äter" med kolhydratfascisten Anna i full spinn. Nej, nu var jag elak. Hon är kunnig men framstår ibland vara helt utan empati, fast det är förstås en del i hennes chockterapi.

Nå, det var egentligen inte det jag ville säga. Jag bara undrar hur jag är funtad egentligen. När tjejen som ska få hjälp står framför bordet som visar hennes konsumtion den gångna veckan blir hon chockad. Man har lagt upp all mat hon ätit i en (egentligen) äcklig hög. Ändå kan jag inte låta bli att bli sugen på kebabtallrik när de zoomar in den. Inte så att jag kastar mig ut till korvmojen, men ändå. Är det riktigt friskt det?

Böckernas bok

Har inte bestämt mig för om påhittet att göra bibeln i form av ett "magasin" är genialiskt eller bara ett skamlöst försök att få Stureplans-generationen att läsa guds ord. Reklamen för magasinet är i alla fall rätt glassig. Inte för att jag går på det enkla försöket med att snärja mig i religionens grepp, men om man verkligen ville nå unga skulle man kanske fundera lite på innehållet i gamla testamentet. Det känns som om det är lite svårt att sälja den guden.

LHC mot Modo i första finalmatchen

Vad roligt det var att se en hel hockeymatch utan slagsmål! Inget tjafs, nästan inga fula grejor. Varför? Jo, för att varken FBK eller HV71 är i final. Istället för lag som har som del i sin strategi att släppa in neanderthalare fick vi se två lag med spelintelligens och vilja att spela om prisbucklan istället för att försöka skrämma det andra laget till lydnad. Kan bli en riktigt kul finalserie där både LHC och Modo är värdiga segrare så här långt. Hoppas Modo reser sig snabbt så att det blir ordentlig fight om guldet.

BBC Food

Jag älskar att laga mat, och att prova nya recept. Därför är det nästan lite farligt att COM HEM sedan 2/4 har införlivat matlagningskanalen BBC Food i sitt utbud. Det är som att ge en diabetiker nyckeln till godisbutiken.

Har redan sett flera program och skrivit ner ett par recept jag ska prova. De visar Jamie Oliver som ju nästan alltid är bra. Jag önskar att han kunde skaffa en kameraman med stadigare hand (eller ett stativ) men det är väl smällar man får ta. Två håriga män lagade Irish Stew och reste runt på Irland så att jag blev grymt nostalgisk.

Och så har vi Keith Floyd:) Kära hjärtanes skulle man kunna säga om man hyste mer empati för denna "kocken av den sorgliga skepnaden". Jag har svårt att säga något snällt om honom sedan hans nedlåtande attityd mot skandinavisk matlagning och djurälskande svenskar. Det är ingen tvekan att Floyd älskar allt franskt och att han är lismande krypande inför franska kockar. Han skulle aldrig på en miljon år våga "latja" till ett franskt recept, men när han gjorde sin skandinaviska resa (Floyd's Fiord Fiesta) gjorde han vad jag minns inte ett enda traditionellt recept.

Nej, allt skulle få en touch av Floyd, men så gick det allt som oftast åt helvete också. Bland annat då han skulle koka kräftor, vilket normalt är något av det enklaste man kan ge sig på. Men inte för Floyd. Svårt dragen kokade han upp vattnet men vräkte sedan i en massa citroner och skit så att vattnet effektivt kyldes ner, därefter stoppade han i kräftorna. Eftersom vattnet bara var ljummet tog det en jäkla tid innan kräftorna dog. Detta protesterade tittarna mot, vilket fick Floyd att kika fram ur fylledimmorna och muttra något om larviga svenskar. Ja, det var tider det:)

Tack gode gud

Har sett två avsnitt av TV4:s härtappade serie "Tack gode gud" som enklast beskrivs som improvisationsteater. Konceptet går ut på att tillverka sketcher där en mer eller mindre känd svensk skickas in på scenen för att tillsammans med ett antal av tv-programmets egna skådespelare hitta på något kul. De får stickrepliker och förväntas tänka snabbt och få ur sig något fyndigt. Hittills har det varit ganska humorbefriat. De erfarna teatersportarna Helge Skoog och Pia Johansson lyckades förhållandevis bra, men i övrigt var det långt mellan skratten.

Värst av de jag orkade se var Magnus Betnér. Det var riktigt plågsamt att se hur denna hyllade ståuppare visade sig vara helt oförmögen att hitta på något roligt att säga. Han var som paralyserad och fick kämpa för att överhuvudtaget överleva sina fem minuter. Betnér visade precis hur ytlig hans "talang" för humor är. I Parlamentet kan han köra sina inövade och aggressiva repliker, men utan manusstolpar pyste han ihop som en misslyckad sufflé. Trist att se.

Expressen har en sida kallad TV-feber där man, surprise, diskuterar tv. Idag har man en länk till Jason "George Costanza från Seinfeld" Alexanders insats i den amerikanska versionen av Tack gode gud. Texten intill YouTube-länken gör gällande att klippet visar att den amerikanska serien "inte är mycket bättre än den svenska", men då undrar jag vem som gjort bedömningen. Alexander är faktiskt mycket rolig, och om man inte visste att den var improviserad skulle man gott kunna ta den för en SNL-sketch. Hans avfyrningskommando fick i alla fall mig att asgarva.

Om alla sketcher i det amerikanska programmet håller den här kvaliteten så är det avsevärt mycket roligare än den svenska. Men så har man ju en större källa av talang att ösa ur också. I Sverige får vi tyvärr nöja oss med några proffs och sedan utfyllnad av TV4:s egna gäng b-kändisar typ Betnér, Bach, Wahlström, Meltzer. Jag är riktigt besviken så här långt. Synd, för jag minns när SVT sände Teatersport och Rackabajsarna ställdes mot Fula Fiskarna. Det var humor, det!