"Jämtin, Jämtin, ditt jävla svin"

TV5 visar den 6:e semifinalmatchen (av 7) mellan Modo och HV71. Matchen vanns av Modo (2 - 1) vilket är den förmildrande omständigheten. För det som dröjer sig kvar är en svagt surrealistisk känsla av förakt för de två kommentatorerna; Humle och Dumle. Det vill säga Lasse Granqvist och Calle Johansson.

Granqvist ogillar jag för att han har dålig självkontroll. Han ska kommentera matcherna, inte skrika som en galning så fort någon något händer på planen. Han är inte på plats i egenskap av åskådare, han ska utföra ett jobb. Men det har mannen som uppfann vrålreferatet ännu inte insett. Calle Johansson får min fot där ryggen byter namn för att han som experkommentator glatt struntar i hockeyns regelverk och likställer övervåld med energi och kamp. Han är medlem i klubben Så här i slutspelet måste det få smälla och det diskvalificerar honom direkt.

Ingen som följer hockey blir väl förvånad om jag påpekar att upprinnelsen till denna postning är "psykfallet" Andreas Jämtin. Det var en halv minut kvar av matchen när han toktacklade Modo-spelaren Timander. Det var långt efter det att motståndaren lämnat ifrån sig pucken, och tacklingen var dessutom regelvidrig. Han slog helt enkelt omkull Timander genom att köra upp armbågen i ansiktet på honom. Timander fick hjälpas av planen, medan Jämtin inte fick något straff alls för situationen. (Senare blev han utvisad 10 min för ett annat slagsmål)

Calle J tycker att Jämtins tackling var helt OK, "han måste ju få fullfölja". Jovisst, det finns sådant som att fullfölja en tackling. Men vad jag vet så har det att göra med en tackling som påbörjats medan en spelare är tacklingsbar. Inte en (regelvidrig) tackling som inleds långt sedan motståndaren spelat pucken. Dessutom verkar Jämtin ha som vana att fegtacklas och det tycker jag att en expertkommentator ska kunna påpeka. Inte sitta och "mysa" över att spelarna "vill mycket" och är "heta".

Jämtin själv säger att tacklingen var "klockren", men det visar bara vad de flesta redan vet, att den grabben har noll koll. Det är ju bara att titta in i hans ögon för att se att han inte har alla bowlingkäglor uppställda.

Jätte jätte gott (Saras kök)

Jag gillar att laga mat. Det är en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Jag älskar att prova nya recept, eller laborera med existerande recept. Dock har jag upptäckt att jag blir allt mindre benägen att kika på matlagningsprogram. Det beror nästan uteslutande på att alla "hippa" program i mer eller mindre grad har anammat sama metod som Jamie Olivers spastiska kameraman.

Jag vill se kocken arbeta, jag är inte intresserad av en närbild på ett durkslag eller en äggula. Eller se kameran glida in och filma kocken genom ett knippe persilja. Och jag är definitivt inte intresserad av ovidkommande kallprat, framför allt inte om det är ovidkommande tjejsnack:) Det kanske låter hårt, men det har sin förklaring i att jag är man antar jag. Ovidkommande killsnack är påfrestande, men ingenting jämfört med programledare Södergren och kocken Sara i snacktagen som om det vore TV4:s Förkväll. Låt maten tysta mun om jag får be!

Hej kom och Hjälp mig

Sista avsnittet (hoppas jag) av Hjälp går just nu i TV4. Jag är fenomenalt besviken på den serien. Premissen var lovande, en psykolog som ska försöka hjälpa människor med mer eller mindre svårartade problem. Och första avsnittet var ganska roligt, även om jag redan då fick onda föraningar. För det handlade inte så mycket om manusbunden komedi (med en dramaturgisk ansats) som ett antal lösryckta sketcher, med Stina Ekblad distanserade psykolog som gemensam nämnare.

Jag skrattade gott åt Rheborgs ilskna rollfigur, när han fick spel i kassakön på ett snabbköp och började hjälpa till att lägga varor på bandet. Men när man sett honom få "spel" ytterligare sju-åtta gånger utan nämnvärd variation så fastnar skrattet i halsen. Och rollfigurens försök till standupp blev bara en illustration av hur Rheborg faktiskt beter sig när han ståuppar på riktigt.

I sina bästa stunder är Robert Gustafsson en underbar komiker, men när han får som enda uppdrag att stamma vid varje givet tillfälle så känns det bara ledsamt. Det känns bara för imbecillt att en man med så svår stammning skulle ha telefontjänst. Jag trodde att det kanske skulle bli som i Monty Pythons "Life of Brian", där vakter bara låtsas stamma, och är helt normala när de samtalar inbördes, men där högg jag farmor i låret. Gustafssons rollfigur stammar hela tiden, och det blir tjatigt i längden.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men den som är bäst är utan tvekan Stina Ekblad. Hon hittar precis rätt ton i sina försöka att hjälpa de spillror av människor som släpar sig till hennes mottagning.

Glamour (The Bold and the Beautiful)

Kan detta vara den sämsta tv-serie som spelats in? I alla fall om vi pratar relativ långkörare? Det är definitivt något av det värsta jag sett någon gång. Den går på TV4+ om dagarna och varje gång jag bläddrar förbi tv-serien och kastar ögonen på den får jag två bilder för mitt inre.

Bild ett är Johan Ulvesson (ur Lorry) där han är Fabror Bosse. I en sekvens står han vänd mot publiken och säger skadeglatt "Jag är *så* eeeelak!" Det är precis så som skådespelarna agerar i Glamour. De grimaserar och talar om vilka otäcka saker de ska göra med X och Y.

Bild två är Joey i Vänner när han förklarar vad fart acting är för något. I hans såpa "Days of Our Life" ägnar han sig ofta åt denna typ av skådespeleri, som går ut på att man står och ser outgrundlig ut (ungefär som när någon släppt sig och man försöker identifiera odören). Fart acting är så underbart på pricken beskrivning av skådsepelarna i Glamour.

Jag hoppas att de fick bra betalt för att leverera sina repliker på detta hopplösa sätt. För jag tror inte att alla medverkande skådisar är usla. Bland annat är Lesley Anne Down med, och hon var förhållandevis bra i exempelvis Nord och Syd. Så jag kan bara anta att de har instruktioner att spela så schablonartat som de gör, för att de som tittar på daytime tv ska begripa vad som pågår. Kanske är det satir förresten! Det är ju ett gångbart försvar när folk ifrågasätter en usel film eller tv-serie.

Slutet på historien

Alldeles nyss tog programmet "Slutet på historien" slut och det känns rätt spännande. Sex författare har skrivit inledningen på varsin kort novell och nu är det upp till oss tittare att komma på ett slut. Deadline är 16 maj (cirka sex veckor) så nog ska man väl kunna bidra. Det är kul för programmet kombinerar två av mina favorithobbies; skriva och se på TV:) Och jag är extra glad för att detta är en slags motvikt till allt skräp som visas. Tittarna engageras, men inte på ett förtryckande sätt. Skitbra!

Jag har inte bestämt mig än för vilken novell jag vill avsluta men det lutar åt Johanne Hildebrands eller Håkan Nessers. Hildebrand för att hon har ett inslag av fantastik, vilket är min specialitet, Nessers för att det känns som en intressant berättelse. Visserligen har vi bara 1200 ord på oss, men jag vann nyss en 1000-ordstävling på författarlistan jag är med på så jag hyser gott hopp. Dessutom är ju mycket av novellen redan presenterad.

En liten, småaktig kanske, fundering till sist är varför man i dessa tider av jämställdhetsdebatt valde fyra kvinnliga men bara två manliga författare? Har man gått på myten att ju fler kvinnor desto jämställdare eller vad är det frågan om!!!

Fan, vi har ju ingen ungdomsgård ju!

Det är slutspel i hockey, två semifinaler pågår. Linköping tvålade till Färjestad i den tredje matchen (5-1) och har nu vänt serien. Efter att ha legat under med 0-1 har man vunnit de två senaste matcherna mot storfavoriten. Detta kan Färjestads egen hustomte, den adrenalinstinne tokdåren Per Ledin, naturligtvis inte tåla.

I slutskeded gav han sig därför på en Linköpingsspelare eftersom han enligt egen utsago "var tvungen att få ut lite frustration". Båda fick matchstraff och expertkommentatorn (Calle Johansson, Canal+) tyckte att det var bra att Ledin försökte tända sitt lag inför nästa match. Ledins tilltag är oförsvarligt, men jag tycker nästan att det är lika illa när en kommentator hyllar slagskämpar. Det finns många andra sätt att peppa sina lagkamrater. Men i Johanssons värld är knytnävar något att applådera tydligen. Sorgligt!

Ledins motivering "att det kliade i fingrarna" är samma patetiska anledning som ligister anför när de spöar upp någon på stan. Han tittade snett på mig så då var jag ju tvungen att spöa på honom. Nej, fy för Ledin. Jag hoppas att han är avstängd nästa match, så att hans beteende straffar sig, men det är väl för mycket att hoppas på. Det är ju slutspel gubevars, och då får ju inte domarna blanda sig i och förstöra.

Om jag låter bitter, så beror det på att jag är det. Krönikörer som hävdar att i princip vad som helst ska vara tillåtet i slutspelet borde användas för att fylla ut farthinder! Där kan de lägga Ledin också så kanske det slutar klia i fingrarna.

Anita who?

Anita Ekberg "gör upp med Sverige" och meddelar enligt SVD:s webbtv att det aldrig kommer att bli tal om någon försoning. Hon är mer hyllad utomlands och vi har aldrig givit henne den respekt och primadonna-status hon förtjänar. Intervjun gav mig intrycket av att hon ser det som en slags hämnd att inte förlåta Sverige, som om det finns mer än en handfull som överhuvud taget vet vem hon är.

För jag menar, gäsp..., varför skulle någon i dag vara intresserad av att klara upp eventuella fnurror på tråden med en b-skådis vars karriär visserligen består av ett 60-tal filmer men trots det närmast kan jämföras med Pamela Anderson. För Ekberg är nämligen känd för en enda sak, scenen i "Det ljuva livet" där hon (som Sylvia) badar i Fontana di Trevi.

Detta fick sexuellt förtryckta män runt om i världen att gå fullständigt i spinn och hennes namn flög över världen. Men kom igen, någon vidare skådespelerska var hon aldrig (rätt usel faktiskt), och hon har levt på denna enda film hela sitt liv. Stackars människa säger jag. Så patetiskt på något sätt. Att inte kunna släppa att många i det relativt sexuellt frigjorda Sverige på 50-60-talet behövde mer för att bli imponerade än en rejäl hylla och lite hud.

"Håll tyst när jag intervjuar dig!", sa Stina

Såg ikapp några tv-program jag spelade in över helgen och fastnade för Stina (Dabrowski) Lundbergs nya pratshow Stina! Inte så mycket av intresse som av oförmåga att lyfta handen och trycka på fjärren för att se eller annat mer sevärt program. Jag var paralyserad, som ett rådjur i skenet från lyktorna på en annalkande långtradare. Hur kan denna erfarna intervjuare låna sig till något så bedrövligt.

Det är som om SVT Nöje är oförmögna att komma på ett fungerande koncept. Jag ryser vid blotta tanken på Bingo Royal. Här i Stina! verkar det som om man prickat av på en lista vad som kan attrahera olika målgrupper och så har man slängt in det. Hälften ungdom, hälften tjejer, hälften pojkar, hälften mogna kvinnor, hälften äldre män. "Det blir väldigt många hälfter det", som Tage skulle ha sagt. "Man får ha en stor skål", hade herr Lindeman svarat.

Att man velat rikta sig till en i det närmaste odefinierbar målgrupp leder till det första av två grundläggande problem, nämligen att det var alldeles för många gäster för att de skulle få tillräckligt med tid för annat än korta menlösa svar. Grundläggande problem nummer två var att Stina avbröt ofta, och det skapade irritation hos mig som tittare och stämningen (något som varit Stinas adelsmärke) uteblev. Hon var, håll i er nu, bara marginellt bättre än Marianne Rundström i SVT:s morgonsoffa. Och det är "med utmärkt beröm underkänd" i min värld.

Jag hoppas att Stina var nervös, första programmet på ett tag och publik kan säkert påverka, för det betyder att hon inte har tappat greppet vilket i sin tur kan leda till att programmen som kommer blir bättre. Och om SVT tar lärdom och ändrar formatat så att det blir lite intimare och färre att intervjua kan det förhoppningsvis bli riktigt bra. I annat fall kommer de inte att ha kvar några tittare efter nästa program.

Omskärelse

Såg början av Standoff, som börjar sagga en del och bli rätt repetitiv. Så när det var reklampaus kanalvandrade jag och hamnade istället på TV2 och ett reportage om omskärelse. Jag tycker att hela idén med omskärelse (särskilt tokeriet att göra det för att Abraham gjort det) är ganska onödig. Det finns vad jag vet faktiskt inga kliniska bevis på att det skulle vara nyttigt att ta bort den.

Men även om omskärelse på män kan vara onödigt så är det i alla fall inte skadligt. Det kan man verkligen inte säga om kvinnlig omskärelse. Fy fan så barbariskt! Det finns ingen religiös bakgrund, så det enda skäl jag kan tänka mig är för att ha koll på sin kvinna. Nu har det utvecklats till en kulturell tradition, som likt "nollning" verkar utföras för att så har man alltid gjort. Så slidan sys igen med ett pyttehål för urinering. Jag vet inte om det är normen, men jag har hört om kvinnor som får hålla på att kissa i 10-15 minuter på grund av att hålet är så litet.

Och sedan har vi sådana saker som graviditeter där rimligtvis slidan öppnas först för att samlaget ska kunna genomföras (med sensationell smärta gissar jag) och sedan sys det ihop för att återigen öppnas när födseln ska genomföras. Det är så groteskt att man inte fattar hur någon kan göra detta mot sin fru eller dotter. Det känns som om det funnits lite logik i det hela om männen skötte detta, men det verkar vara mer far- och mormödrar tillsammans med mödrar som driver på detta. Obegripligt.

Det är bra att Sverige har en lag som retroaktivt kan straffa den här typen av misshandel, även om ingreppet skulle utföras utomlands.

Reklam, vad är budskapet?

Jag vet inte om det är ett ålderstecken eller inte, men jag tycker att reklamfilmer blir mer och mer obegripliga. Inte så att jag inte förstår vad som reklamförs, eller att jag missförstår vad de är ute efter. Mer att jag undrar över den känsla för produkten som man tror sig förmedla.

Det finns många exempel men den reklamsnutt som fick mig att fundera alldeles nyss är SJ:s reklam för Internet ombord på X2000. En pappa och son vinkar adjö till mamman som inte ser dem/bryr sig eftersom hon sitter och webbar med sin bärbara dator. Jag tänker inte omedelbart "vad bra SJ verkar vara" utan mer "fan vilken taskig morsa".

Dressman hade för ett tag sedan en serie reklamfilmer där en man konstant gjorde bort sig klädmässigt. Bland annat fick han sina byxor sönderrivna av en skoputsningsmaskin. Sedan kommer en svagt nedlåtande röst in och säger åt honom att handla på Dressman. Implicit antyds att den som inte handlar på Dressman är en idiot. Är det ett bra sätt att ragga kunder? Jag tycker inte det.

Dajm hade reklamen "Om du inte gillar Dajm, gillar Dajm inte dig". Jag vet inte vad det korrekta reaktionen förväntas vara men min första tanke blev att "då kan Dajm dra åt helvete!"

En fot i graven

TV-serien "Six Feet Under" går i graven som det så fyndigt uttrycks i en kvällstidning. SVT börjar visa den sista säsongen ikväll och jag måste erkänna att det är en serie som helt saknar attraktionskraft på mig. Jag såg de första två avsnitten tror jag, och det gav inga bestående minnen. Det enda jag minns är att den var, sorry, dötrist. Någon som kan få mig på bättre tankar?

Vi bygger oss en Ark

När jag var yngre var schlagerfinaler kul och spännande. Det var en kväll med bra pop, grillchips och dipp med dillsmak, en skål smågodis (skumsvampar och romerska bågar) och så mycket Trocadera man kunde dricka. Det var en liten happening man kunde genomföra med familjen eller kompisar. Nu är det en oändlig (kanske inte i strikt matematisk mening men i alla fall mentalt) radda deltävlingar där hopplösa bidrag och dito hopplösa artister kämpar för en finalplats.

Jag är inte pro sossekonformitet men jag föredrar nog, alla dagar i veckan, en jury som plockar ut 10 - 12 bra bidrag istället för detta. Det är ju nästan som VM i kanot där det är en prestation att inte gå till final. Och som de sjunger falskt sedan! Det är väl kul att en skolfröken går till final, men när man hör henne är det svårt att inte dra paralleller till Lasse Brandebys framfart i Let's Dance. Underhållningsvärde har det kanske, men vackert är det inte. Min TV började nästan automatsöka kanaler när hennes röst sprack. Det var väl nerver kanske, men det lät inte bra.

Jag är säker på att konceptet är framgångsrikt, men jag undrar om vi inte har nått nivån nu där det inte går att sparka en död häst mer. Jag är i alla fall inte intresserad av att delta i sparkandet.

Fist of Fury, eller kast med liten stuntman

Finns det några Bruce Lee-konossörer i närheten? TV6 visar vad jag tror är "Fist of Fury" (kan vara "Enter the Dragon" också för min älskade TV-tidning är på utflykt så jag kan inte kolla) och jag har svårt att avgöra om filmen är ett enda stort skämt, eller om den faktiskt gjorts med seriösa intentioner.

I jämförelse med Bruce Lee framstår annars Jean Claude van Damme närmast som en Oscars-kandidat. Och Lees hemmagjorda kampstil känns heller inte direkt häftig. Han står och vrålstirrar med uppspärrad mun och darrande näsborrar, skriker lite och så lägger man på en fet ljudeffekt samtidigt som hans motståndare hjälper till att falla som en skog med furor. Wow! Lee ser mer ut som Steve Urkel från Family Matterstycker jag.

Döda William

Spelade in Kill Bill vol 2 igår, och kikade på den imorse. Jag har tröttnat lite på Tarantino, som i mina ögon ibland ägnar sig åt övningar i stilistik snarare än att vilja förmedla något. Men Kill Bill är två filmer av honom som jag fastnat för. Om det är för att det är ett klassiskt hämndtema, starka kvinnor, eller det faktum att Uma Thurman gör en suverän rolltolkning som Beatrix Kiddo vet jag inte. Kanske en kombination.

OBS! OBS! OBS! Sluta läsa här om du inte sett filmen OBS! OBS!

Den scen som starkast berör mig är då Kiddo begravts levande en bit ner i marken. Tarantino får på ett obehagligt närgånget sätt exakt fram den känsla av maktlöshet och panik som man måste känna i denna situation. Att bli levande begravd är en av mina favorit-mardrömmar. Jag fick nästan svårt att andas där i biomörkret. Fy fan så otäckt!

Life on Mars?

Nej, jag tänker inte på den utmärkta engelska (sf)-deckaren Life on Mars som SVT sänt de 8 senaste söndagarna. Det här handlar om David Bowies fantastiska sång från tidigt 70-tal. Musikbyrån Special handlade idag om tillkomsten av denna milstolpe inom popgenren. Och det var extra roligt att se programmet för Bowie verkar så jäkla trevlig! Programmet går i repris (torsdag 15/3 tror jag) så om du missade kvällens sändning får du härmed i uppdrag att se reprisen. Basta!

You febee guys

Det måste vara aptrist att vara FBI:are i USA. Eller polischef till exempel. Förutom ett par serier där FBI har huvudrollen så utmålas de som inkompetenta och makthungriga nollor. Jag ser på CSI och där har en massmördares framfart attraherat FBI:s uppmärksamhet. Så givetvis dyker en stöddig "special agent" upp och tar över ruljangsen samtidigt som han gång på gång visar att han inte kan någonting. Och stackars Grissom, som ju har koll på mördarens MO sätts på undantag. Men jag är säker på att herr G har klarat biffen innan avsnittet är över. You Go G!

PS. febee guys är från ett Vänner-avsnitt där Phoebe inte vet hur FBI uttalas.

Så funkar det (How It's Made)

Discovery Science kör en programserie som heter "Så funkar det", som är ett måste för mig. Programidén är enkel, man visar hur alla vardagliga saker vi tar för givet tillverkas. En slags Richard Scarry för vuxna. Det är egentligen löjligt hur länge jag kan sitta och kika på hur man tillverkar bröd, kullager, snowboard-brädor med mera. Man är ju kille och det är kanske den lille kväste ingenjören som piper till.

I mitt jobb åker jag ibland till Stuttgart och jag var lite avundsjuk på tyskarna eftersom de verkligen frossar i så funkar det-program. Både på morgonen och på kvällen kan man få sig till livs kunskaper om hur en mobiltelefon ser ut inuti, eller hur en kulspetspenna fungerar. Eller hur man bygger skyskrapor och flygplan, golfbollar och kontaktlinser.

Jag önskar att Sverige kunde ta efter lite. Är det inte både roligare och mer "produktivt" att köra lite lättsamma kunskapsprogram istället för exempelvis Förkväll och Bingo Royale? Det tycker jag i alla fall. Oh, nu vet jag hur man tillverkar kondomer:)

Den nya nationalsporten

Magnus Uggla deltog i en av schlager(semi)finalerna med en sång som innehåller orden "en skum polack", som ett rikt par anställer svart för att göra om i huset när de känner sig uttråkade. Detta har den polska ambassaden reagerat på, och en inflyttad polack har anmält Uggla (och eventuellt SVT) för hets mot folkgrupp. Men puhleeease!

Uggla är känd för att skriva texter som provocerar, men hur lättstött får man bli egentligen? Ska inte de skumma polackerna vara glada över att rika svenskar betalar dem svart istället för att hämta en container balter som gör jobbet för halva priset istället? Ojj, var kom det där ifrån? Jag är väl inte fördomsfull väl?

Nej, skämt åsidor, jag undrar varför folk måste känna sig så kränkta av minsta bagatell hela tiden? Består samhället av bräckliga spillror av människor som tar varje chans att känna sig förolämpade. Människor som dessutom har både tid och ork att göra en anmälan, som de nog innerst inne vet bara resulterar i ökad arbetsbörda för rättsväsendet. Det finns ett ord för slikt, det kallas att göra en okynnesanmälan.

Ibland känns det som om folk går och väntar på en chans att bli "kränkt", och kvällstidningarna är aldrig sen att använda uttryck som "attack, hånad, angrepp, kränkt" när det gäller helt normal interaktion mellan människor. Till exempel sägs det idag att Ebba Hultqvist blev kränkt igår på Let's Dance. Av vad bestod kränkningen? Att man spelade en del av signaturmelodin till Skärgårdsdoktorn! Jag kan aldrig tänka mig att Ebba blev kränkt av det, det är nog snarare en färsk journalist (känner inte igen namnet i alla fall) som fått i uppdrag att göra ett knäck och ville spetsa till det.

Nej, räta på ryggarna, sätt solsken i blick och låt kränkningarna skölja över er som vatten över en ankrygg. Vem bryr sig om någon säger något dumt, de är ju i alla fall bara idioter:)

J(äm)O men visst

Nyheterna i SVT:s Go'morron meddelar att i floden av alla undersökningar som presenteras finns en som visar att cirka 70% av tillfrågade kvinnor anser att de lever i ett jämlikt förhållande. 50% tycker därutöver att samhället är hyggligt jämlikt. Detta "svek" kan naturligtvis JämO, Claes Borgström, inte acceptera, så hans tolkning av det hela är att de kvinnor som tycker att de lever jämlikt lider av en "psykisk blockering".

Liksom exempelvis Schyman vet Borgström nämligen att alla som inte delar hans bild av verkligheten har fel. Det måste vara oerhört skönt att leva i en så självklart svartvit värld. Jag är mer benägen att tro att det är Borgström som har en blockering. Det finns tillräckligt många faktiska problem här i världen för att JämO ska behöva göra sig besväret att förklara för andra hur de ska uppfatta sin omgivning.

Och vad gäller JämO så skulle han lika gärna kunna döpa om sig till KO (Kvinnoombudsman) för i varje fall där en man anser sig diskriminerad säger Classe något nedlåtande som i princip går ut på att offret ifråga bör skärpa sig och inse att det finns barn i Afrika som svälter. Nej förlåt, det var ju när vi inte ville äta pölsa i skolan. Den manliga gnällspiken ska däremot inse att hur mycket han som man än lider finns det alltid en kvinna eller grupp av kvinnor som har det mycket jävligare.

Det må vara som det vill med den saken, JämO ska inte ägna sig åt komparativt lidande, han ska bedöma varje situation utifrån redovisade fakta. Men det skulle ju innebära att han måste tänka istället för att refläxmässigt skrika att allt är männens fel samtidigt som han ger sig själv smisk.

Fast Food Nation

Såg precis den avslutande delen av dokumentären om McDonald's försök att tysta protester i England (visades i TV1 UR under rubriken "Två som inte bad om ursäkt"). Man ville förbjuda en man och en kvinna från att dela ut flygblad där vissa oegentligheter påpekades. Det gällde bland annat hälsoaspekten, reklamen riktad till barn och vilka rättigheter anställda har.

McDonald's tyckte inte att det var schyst att påpeka att deras (i övrigt helt oätliga) burgare var dålig föda, eller att de helst anställer ungdomar under 18 år så att de kan betala den lägre av de två minimilöner som England lagstiftat om. Så de försökte skrämma paret till tystnad. När det inte gick drog de istället igång en rättsprocess som enligt uppgifter blev den längsta rättegång som ägt rum i England.

McDonalds använde sina enorma resurser för att försöka krossa dem, och de utövade minst sagt sitt mäktiga inflytande på rättegångens utformning. Bland annat fick man igenom att bevisföringen var så avancerad att en jury inte skulle förstå den, och rättegången genomfördes därför med bara en domare. Dessutom förvägrades Steel/Morris en så rimlig sak som rättshjälp! EU gave senare England en reprimand för detta.

När domen till slut föll hade McDonald's fått rätt i hälften av punkterna, medan kritikerna fått rätt i hälften (bl.a. att de anställda utnyttjas och att McD på ett felaktigt sätt riktat reklam till barn). Detta tog McDonald's engelske chef, USA-födde "evangelisten och rättrogne" Paul Preston, som en intäkt att utropa sig och företaget till segrare. Men han kunde inte ens svara på en enkel följdfråga på presskonferensen. Istället bad han att få läsa domen först. Vilken jäkla kåldolme!

Den som vill läsa mer om detta kan göra en sökning på McLibel, eller gå till McSpotlight. Trots att jag vet hur det gick blir jag upprörd över McD:s oblyga försök att via teknikaliteter och dyra advokater försöka kringå rimlig och rättvis prövning. Det känns som en otrolig prestation av Steel och Morris att ens komma så långt som en rättegång. Och att de fick delvis rätt är inget mindre än ett mirakel.

Vasaloppet

Att se starten av Vasaloppet är en tradition jag inte hoppar över ens när jag befinner mig på ett flådigt hotell i Stockholm. Så på med larmet och upp med ögonen klockan 07.45. Det finns inget bättre (eller jo det gör det förstås om man tänker efter) än att halvslumra med en kopp te och en macka samtidigt som man ser cirka 13 000 stackars skidåkare ge sig iväg ut i skogen. De hasar, kliver, stakar, snorar och gråter sig iväg under en hel dag av förnedring.

Det är en viss tjusning att följa elitens framfart men nästan lika roligt är att se bilderna från motionärernas tappra försök att åka skidor i ett snömodd som närmast liknar pudersocker. De är helt färdiga innan de kommit upp för första backen men gör ändå sitt bästa för att se bra ut i TV om SVT skulle flyga på dem med en mikrofon och ett batteri debila frågor om hur det går.

Som vanligt verkar det ha varit ett bra arrangemang och tävlingen blev relativt intressant dessutom. Jag måste erkänna att just vistelsen i Stockholm gjorde att jag inte såg hela tävlingen. Frukost serverades i Hotell Royal Vikings trevliga frukostrestaurang och det fanns lite av varje att sätta i sig. Rekommenderas varmt, och jag tror att man kan äta frukost där även om man till äventyrs inte skulle bo där. Sedan blev det en kortare tågresa.

Jag kom i alla fall hem lagom för att se den sista halvmilen och det var tråkigt att se Oscar Svärd i sin favoritposition; närmligen med näsan i nacken på en annan åkare som gjorde det mesta av dragjobbet. Men Svärd drog i alla fall då och då, så lite mer krafter verkar han ju ha jämfört med första segern då han satt som ett plåster i ryggen på Aukland som drog varenda meter av sträckan.

Svärd gav sin huvudsakliga motståndare lite dryck också när denne missade vid sista kontrollen och det var snyggt gjort. Annars är mitt största problem med Svärd att han inte verkar skämmas ett spår över att "fisåka" för att plötsligt (vid spurten) "hitta" krafter att dra ifrån den vid det laget tröttkörd motståndare.

Man kan säga att det är spelets regler, men Svärd lever högt på att motståndare inte synar hans bluff och helt enkelt stannar och väntar in klungan. Men vad mig anbelangar så är Svärd bara snäppet bättre än fuskare och folk som dopar sig. För han är inte sportslig. Och en idrottsman som inte uppträder sportsligt är i mina ögon ingen stor idrottsman oavsett hur många segrar han har i Vasaloppet.