Det är Robin Söderling vi vill ha!

Vem hade trott att Robin Söderling skulle bli den som satte stopp för Rafael Nadals fenomenala segerrad i Franska öppna mästerskapen. Men så blev det. Jorå så att... Där satt den! Swisht!!!

Inför matchen hade Nadal aldrig förlorat på Roland Garros röda grus, han hade precis övertagit den längsta sviten från Björn Borg (28 segrar) och Chris Evert (29 segrar) med sina 31 segrar och han hade någonting i stil med 92-7 i set. Han hade faktiskt inte tappat set sedan finalen mot Federer 2007. Han hade dessutom 3-0 i matchstatistik mot RS och klådde honom med 6-1, 6-0 senast de möttes på grus i Monaco. Det var liksom bara att ställa ut skorna.

Det blev av den anledningen säkert en rejäl chock att RS inledde fullständigt respektlöst och utklassade Nadal i första setet med siffrorna 6-2. Därmed var min förhoppning redan uppfylld. Jag hoppades nämligen att RS skulle göra en bra match och knipa ett set, eller åtminstone hålla matchen vid liv så länge att Eurosport han visa några game efter slutetappen av Giro di Italia. Jag spelade för övrigt in ett avsnitt av Griniga gamla gubbar på SVT24 så när jag äntligen kunde växla över till Eurosport var matchen slut. Jag visste att RS ledde med 2-1 i set, så när Söderling skrev på kameran och Nadal såg bedrövad insåg jag att han gjort det omöjliga.

De svenska webbtidningarna flyttade ner nyheten att Zlatan vunnit italienska skytteligan och skrev om bragden i Paris. RS hade otroligt nog besegrat Nadal med 6-2, 6-7 (2-7), 6-4, 7-6 (7-2) och därmed avancerat till sitt livs första (Grand Slam) åttondelsfinal på Nadals bekostnad.

En sådan match vill man ju inte gärna missa, så jag köpte en månads medlemskap i Eurosport Player, deras version av SVT Play. Det var en hygglig uppkoppling men matchen som fanns att strömma hem var märkligt nog inte kommenterad. Jag vet inte om jag missat någon inställning eller om matchen helt enkelt bara finns utan kommentator för att folk från alla länder ska kunna se den.

I första setet var RS helt överlägsen och Nadal såg både konfunderad och frusterad ut. I andra set blev det jämnare och Nadal bröt RS för första gången. Men när Nadal servade för setet vid 5-4 bröt RS tillbaka och sedan gick det till tie-break. Där var Nadal skoningslös och vann med 7-2. Tredje set var jämnt men RS bröt Nadals serve vid 3-3 och höll sedan undan till 6-4.

Det fjärde setet blev precis som andra set helt jämnt. De följdes åt till 6-6 och i detta tie-break var det RS tur att triumfera. Det roliga var att RS fick precis lika stora ovationer, kanske till och med större, som Nadal när han vann en boll. Jag hade förväntat mig mer stöd för Nadal men publiken var mycket sportslig. Efteråt försvann båda spelarna ganska snabbt från banan, och Nadal såg inte glad ut (förstås).

Jag kan tänka mig att det är extra surt för Nadal att förlora mot Robin Söderling. De spelade en slags hatmatch i Wimbledon för ett par år sedan, där RS ruttnade på Nadals ovana att ta otillåtet lång tid på sig mellan poängen. Så han började härma Nadal, drog sig i brallorna och studsade bollen extremt länge. Efter en miljon regnavbrott och fem (!) dagars spel vann Nadal till slut och snackade skit om RS efteråt.

Något som bidrog till segern var att RS höll sitt humör i schack hela matchen. Han hade, vad jag kommer ihåg, inte ett enda utbrott. Han ifrågasatte inte ett enda domslut och han lät Nadal dra i brallorna och bolla med bollarna (ja, tennisbollarna) av hjärtans lust. När det blev dags att spela om poängen var han kylig och ryckte sönder Nadals spel. Det var en hård dag för de regerande mästarna för Ana Ivanovic åkte också ut. New balls please!

Har du ölat nu igen...

Jag skrev tidigare om McDonald's skitreklam, och måste balansera det hela med två underbara reklamsnuttar som går just nu.

Den första är från Heineken, och om det inte var för att jag avskyr smaken av öl skulle jag köpa ett flak av bara farten. Det är fest (verkar det som) och några kvinnor går husesyn. Värdinnan visar dem sovrummet och öppnar sedan med en triumferande min dörrarna till en jättelik klädkammare, eller walk in closet som det heter på svenska nuförtiden.

Kvinnorna skriker av hänförelse men efter något ögonblick dränks deras förtjusta utrop av manliga vrål från en annan del av lägenheten. Klipp till en likadan klädkammare som fungerar som jättelikt kylskåp för enorma mängder Heineken-öl. Fyra unga män hoppar jämfota av lycka, slår ihop händerna och klarar nästan inte av att stå på benen. De ser ut som om de kommer att svimma vilken sekund som helst.

Reklamen för Valios smör är charmig och rolig. En kvinna öppnar kylskåpet och får se en guldfärgad liten fågel som sjunger en smäktande sång. Hon slår igen dörren och öppnar den igen, med samma resultat. Kvinnans dotter frågar "vad var det mamma?". Hon svarar tveksamt "en smörsångare... tror jag". Klockrent!

Kvinnliga tennisspelare är djur, tycker inte du det också?

Jag tittar på matchen mellan Roger Federer och argentinaren Jose Acasuso i Franska öppna mästerskapen. Federer har precis vunnit första set som var stenhårt och fick avgöras i ett tiebreak där han låg under med 3-6 men till slut vann med 9-7.

Men det är inte Federer jag tänker prata om utan matchen mellan Venus Williams och tjeckiskan Lucie Safarova som man växlade över till i pausen. Williams skriker varje gång hon slår. Och hon skriker som om hon, törs man säga det utan att anklagas för att vara antingen rasist eller antifeminist eller båda, vore ett skadat djur. Eller blev misshandlad, eller kanske ägnade sig åt vildsint älskog. Hon skriker med andra ord så högt hon kan varje gång hon slår till bollen.

Det finns manliga spelare som låter lite när de slår, exempelvis Nadal, men det går inte att jämföra när till just Venus Williams, eller ändå hellre Sharapova, drar igång med orkanstyrka. Jag kommer ihåg en match i Wimbledon som tv-sändes. Genom hela matchen hörda man Sharapova skrika på en bana intill och mer än en gång tittade de manliga spelarna på varandra med ett snett leende.

Varför lär sig kvinnliga tennisspelare att man ska skrika när man spelar boll, och varför är det ingen som har modet att sätta stopp för vansinnet? De värsta avarterna måste kunna rubriceras som osportsligt beteende. Det kan inte finnas någon fysiologisk orsak att skrika som en dåre varje gång man slår en dubbelfattad backhand.

Jag skulle nog bli tokig om jag spelade på damtouren och troligtvis kasta racketen på en vrålande motståndare eller göra benstjälp vid sidbytena. Bara i uppfostrande syfte givetvis. Ett mindre våldsamt svar vore kanske kunde utrusta sig med en iPod och lite skön musik som dämpar de värsta vrålen.

[090529] Text-TV rapporterar att 16-åriga Larcher de Brito "gav ifrån sig ett högljutt skrik" vid varje bollkontakt. Motståndaren Rezai protesterade hos domaren flera gånger och kastade racketen vid ett tillfälle och skrek att det fanns gränser. Larcher försvarar sig med att det inte finns något hon kan göra.

Ingen ska försöka lura i mig att det där med skrik är något hon inte kan stoppa. Hon har lärt sig att skrika, och kan naturligtvis lära sig av med ofoget. Som sagt, hade jag varit Rezai hade jag sopat racketen i huvudet på Larcher och sedan hävdat att det är en okontrollerbar reflex som utlöses varje gång motståndaren skriker som en stucken gris. Jag gissar att Larcher skulle sluta skrika om hon får plocka natursenor ur frisyren efter varje sidbyte.

[090624 cirka]
Aftonbladets Jennifer Wegerup tycker i sin blogg att kvinnorna ska fortsätta att stöna. Inte för att hon tycker att det är trevligt, utan för att gamle tyske spelaren Michael Stich tycker att det är osexigt. Jag vet inte hur Stich sa det, ibland används osexigt som synonym till något man ogillar. En bil kan vara osexig till exempel.

Men även om han faktiskt menade att stönandet gör kvinnliga spelare mindre attraktiva tycker jag att Wegerup är ute och cyklar när hon försöker göra protesterna mot det överdrivna stönandet till någon form av manligt förtryck. Eller ska gamla kvinnliga storstjärnor typ Martina Navratilova och Chris Evert räknas som män plötsligt?

Wegerup drar sig inte ens för så billiga retoriska knep som "guilt by association" när hon vecklar in sig i en lång utläggning om hur det satt medelålders män på läktaren som hoppades få se Anna Kournikovas trosor. Jag trodde faktiskt mer om Wegerup än att blint reagera med ryggraden, och ge vrålaporna sitt stöd bara för att de är kvinnor.

Det känns oerhört oprofessionellt, men kanske är det meningen att hon ska vara mer personlig på sin blogg. Problemet är att hon försöker rationalisera sitt oreserverade stöd, för hon säger att det kan vara svårt att avgöra vad som är för mycket stön.

Struntprat säger jag. Det som exempelvis Larcher de Brito ägnar sig åt kan inte kallas naturligt på något enda vis. Och när Wegerup lägger an ett "men du då"-försvar genom att påpeka att även en del manliga spelare stönar/grymtar känns det bara löjligt. Kan hon inte avgöra skillnaden mellan Nadals stön och Sharapovas avgrundsvrål bör hon kalla in en ljudtekniker som hjälp.

Magnus Samuelsson i filmens värld

Sveriges starke, och på senare tid dansante, man Magnus Samuelsson har fått en liten roll i Göta kanal 3 och man visade ett kort avsnitt från inspelningarna alldeles nyss. Hans namne, Härenstam, berättar efter en scen att Samuelssons var lätt att jobba med och att det fanns skådespelartalang.

När jag ser Samuelsson och tänker film dyker namnet Ronald Niederman osökt upp. Niederman är en blond jätte som har ett visst inflytande över händelserna i Stieg Larssons Millenium-trilogi, bok 2 och 3 närmare bestämt. Många hade velat se Dolph Lundgren i den rollen, men jag tycker att Samuelsson besitter den tyngd och aura av osårbarhet som rollen kräver.

Jag googlade lite och hittade uppgifter om att en kille vid namn Mikael Spreitz ska spela Niederman. Trots idogt spanande lyckades jag (denna gång) dock inte hitta någon bild. Ska bli spännande att se hur det blev när "Flickan som lekte med elden" går upp på bio i september (?). Ser mer fram emot den filmen än tredje installationen av Göta kanal. Ettan är en av mina favoriter, som man gärna ser en regnig sommardag, medan tvåan tyvärr var rätt blek. Kanske hittar de upp på banan, eller ner i kanalen kanske, igen i trean. Hoppas, hoppas...

The Comeback Kärring, eller EU-valet som gud glömde

EU-valet närmar sig obevekligt (7:e juni smäller det), vilket betyder att partierna har börjat lufta sina kandidater. Jag har inte bestämt mig för vilken kandidat jag ska rösta på, jag har inte ens riktigt klart för mig vilket parti jag ska välja. Sedan Jonas Sjöstedt tog ledigt från V finns det ingen kandidat jag litar på. Men även om jag är är lite osäker vet jag ett parti jag definitivt inte lägger min röst på. Folkpartiet!

De har uppvisat så allvarliga brister i omdöme att inget de säger framledes kan ändra mitt beslut. De har nämligen gjort något så oförlåtligt som att damma av Marit Paulsen (hjälpligt) och frontar henne inför valet till EU-parlamentet. Med retuscherade bilder av henne, och reklamsnuttar där hon uppges baka bullar (har inte sett reklamen än dock), ska vi förföras att rösta på Fp. Det kan de fetglömma!

Folkpartiet är i farten på andra sätt också, och tycker att vi ska rösta om EMU igen. Deras stolta partiledare, Jan Björklund, stod i ett debattprogram (Agenda tror jag) och förklarade att en gemensam valuta gör risken för krig mindre. Men vad fan... har han slagit i huvudet eller? (Boffat en joint kanske?) Vilken risk föreligger för krig inom EU för närvarande? Är han rädd att Finland ska angripa sjövägen eller att Tyskland annekterar Danmark?

Satt major Björklund möjligen och sov på sin post när kriget på Balkan rasade som värst? De hade allt gemensamt, inte bara valutan, och ändå gick det åt helvete. Tror peka med hela handen-Björklund verkligen att de som startar krig resonerar så rationellt att "nej men, vi har ju euro båda två så jag kan inte angripa dem"?

[090525] Apropå Balkan kan man ju undra vad Fp tänkte på när de fick Paulsen att förklara att hon hör till den sista generationen som upplevt krig i Europa. Vilken blunder! Skulle inte förvåna förresten om det var Marit själv som skrev texten, hon har ju demonstrerat sin hemvävda mix av högmod och inkompetens förr:)

Prison Break tackar för sig, eller Den långa flykten

Efter fyra säsonger avslutades Prison Break i veckan som gick. Ja, i USA i alla fall. Vi i Sverige får vänta ett tag på de sista avsnitten, om vi inte ser till att få dem på något annat sätt förstås...

Du som inte sett det sista avsnittet uppmanas att sluta läsa här, för jag tänker snacka lite om slutet.

.
.
.
.
.
.
.
.
.

Efter en strålande första säsong, en något sämre andra säsong, en riktigt trälig tredje säsong (som dessutom avslutades i förtid pga av den stora tv-strejken) återvände serien med en stark fjärde och sista säsong. Det känns som ett klokt beslut att man redan tidigt bestämde sig för att detta skulle bli den sista säsongen. Vad jag har förstått kämpade serien med vikande tittarsiffror och det hade varit jävligt trist att få början på en femte säsong och sedan nedläggning efter några avsnitt.

På diverse fansidor skriker trogna Prison Break-tittare ut sin ilska över slutet. De tycker att det var orättvist att serien inte fick ett lyckligt slut. Själv tycker jag att scenen från fyra år in i framtiden, där Sara, Linc och de andra står framför Michaels grav var både rörande och passande.

De ansvariga manusförfattarna/producenterna får mycket läpp för att de tog död på Michael, och flera kommentarer tycker att man skulle ha tillfrågat fansen. Vad är det för fånigt snack! Tv-serier/filmer (berättelser) ska följa en inre logik, där det som sker är en följd av de inblandades tidigare handlingar och psykologiska "profil". Jag har alltid avskytt slut, oftast klassade som lyckliga, som inte passar ihop med resten av handlingen. Hellre ett mindre lyckligt slut än ett otillfredställande.

Med tanke på hur mycket Michael redan offrat för sin bror, för Sarah och de andra känns det därför på sätt och vis rätt att han även gör det slutgiltiga offret. Det slutgiltiga offret är i detta fall inte bara att han dör, de antyds att de specialavsnitt som ska ges ut på DVD kommer att visa att han faktiskt inte dör av hjärntumören utan att det är ett mer hjältemodigt ingripande som kostar honom livet. Men det kommer de flesta som klagar på slutet inte att få veta, för det verkar som om många i form av en barnslig protest tänker "vägra" DVD-släppet:) Jag tror att Michael offrar sig för Sarah och deras ofödda barn.

Om jag ska ha några funderingar på sista avsnittet är det dels det fjompiga slutet för general Kranz, där jag tycker att han skulle ha dödats av Linc eller Mahone (eller Self kanske), och tidslinjen. Det står att Michael dog i november 2005. Med tanke på att Linc åkte i fängelse 2004, och Michael själv såg till att bli internerad i Fox River i april 2005 betyder det att de fyra säsongerna, lite beroende på hur lång tid efter sista avsnittet november inträffar, äger rum under cirka sju månader. Jag har låtit mig luras av det faktum att det gått fyra år IRL, för nog trodde jag att det gått längre tid i serien.

.
.
.
.
.
.
.
.
.

Du som läser bloggen "baklänges", sluta läs om du inte sett det sista avsnittet av Prison Break!

Grattis Norge!

Norge vann ESC för tredje gången i historien, tidigare har Bobbysocks - "La det swinge" 1985 och Secret Garden - "Nocturne" 1995 segrat. Alexander Rybak, bördig från Vitryssland, sjöng "Fairytale" och sopade banan med övriga deltagare. Han fick röster från samtliga länder (42), däribland sexton 12:or, och samlade ihop inte mindre än 387 poäng vilket är nytt rekord.

Att jag nu kommer att fundera lite kring årets ESC ska inte ses som kritik mot det vinnande bidraget, eller avundsjuka mot Norge. Jag tycker att det var jättekul att de vann, och låten är helt OK. Jag håller den inte som bästa bidrag, men jag har inga hetare känslor för några bidrag om jag ska vara ärlig. Det var länge sedan jag hörde en ESC-låt som jag riktigt gillade. Och av rent chauvinistiska skäl tycker jag att det var på tiden att ett bidrag från väst vann:)

Det jag blev lite förvånad över var den totala dominansen. Vad var det som gjorde att alla länder röstade på Rybak? Kan plötsligt alla länder ha utvecklat samma smak efter 5-6 år av kompisröstande, och därmed östdominans genom fler länder och (min egen teori) fler medborgare med telefon som jobbar i väst? [Till exempel att Turkiet alltid får höga poäng av Tyskland - 10 (av 12 möjliga) i år]

Först slog det mig att det faktum att Rybak är född i öst (pratar ryska och reste runt i de forna sovjetstaterna) påverkade inställningen till hans bidrag. Kanske var kombinationen av f.d. vitryss med etnisk slagdänga oemotståndlig.

Sedan övervägde jag gullighetsfaktorn i förhållande till demografin av tittare, tonårstjejer och mor-/farföräldrar möjligen. Rybak har beskrivits som en musikens Harry Potter, och det får väl ses som ett positivt omdöme.

Slutligen kom jag fram till att den troligaste anledningen till den närmast totala samstämigheten beror på att juryröstning delvis återinfört i år. Varje land (?) hade en telefonomröstning som kombinerades med en jury, 50-50-viktning. Juryerna lyssnade på alla bidrag i förväg. Det skulle vara roligt att se en detaljerad analys av rösterna, men även utan hårda fakta tror jag inte att det är en slump att Norge, och väst i övrigt, gjorde viss comeback samma år man gav telefonomröstningen mindre betydelse.

PS. Tyvärr har jag observerat att påfallande många norrmän återigen visar att de är dåliga vinnare. Deras komplex i förhållande till Sverige måste vara större än några oljedepåer eller ESC-vinster kan kompensera:) Synd att de verkar finna mer glädje i att Sverige gjorde fiasko än att Norge segrade.

Ingen Big Deal

När det gäller obegriplig reklamfilm just nu (och tidigare för den delen) är McDonald's reklam för Big Deal en höjdare. Det är inte att de marknadsför en av sina äckliga aproximationer av hamburgare, nej det jag får utslag av är hur upplägget ser ut.

Det börjar med att något händer, nu senast ramlade det ner en kokosnöt från ett träd. Sedan frågar någon, vad var det typ, i ganska neutralt tonläge på vilket den som har koll på läget svarar "Nej, det var ingen Big Deal!" Vad då, det var ingen big deal? Det var ju för fasen inte det som frågades!

Jag vet inte om det faktiskt är meningen att man ska bli upprörd över goddag yxskaft-svaret, eller om det är en misslyckad överföring från ett språkligt bättre fungerande amerikanskt koncept.

För att meningsutbytet ska fungera borde man låta något hända som orsakar stress och hetsigt utbrott hos ett offer. Men det ska visa sig att det inte är en big deal trots allt. Eller?

Djurfarmen

En av Vänsterpartiets riksdagsledamöter visar upp sin 16 kvadratmeter stora tjänstebostad. Det är den minsta bostaden som erbjuds våra folkvalda, att jämföras riksdagsdirektören Anders Forsbergs bostad på 162 kvadrat och 6 rum. Jag antar att rummen eller lägenheterna delas ut efter behov. Det kan tyckas lyxigt med en bostad i Stockholms innerstad, men det är inte detta som är anledningen till inlägget.

Det som gör mig ilsken är den uppenbara dubbelmoralen i reglementet för tjänstebostad. Det visar sig nämligen att den ledamot som bor längre bort från Rosenbad än 30 kilometer har rätt till tjänstebostad. Detta kan man ställa i relation till de relativt nya arbetsmarknadskraven, där en arbetslös efter sex månader måste vara beredd att ta ett jobb som innebär 15-20 mils pendling för att få fortsätta uppbära A-kassa.

Min fråga är varför inte riksdagsvalda ska förväntas klara av resor längre än ynkliga 30 km när de får jobb på annan ort? Jag säger inte att alla begär bostad, men reglerna gör det möjligt att få bostad. Varför? Är våra politiker byggda av vekare material än oss övriga? De får ju förövrigt längre sommarlov än någon annan (3 månader typ) som de kan använda till precis vad de vill. Pilla sig i naveln till exempel. Nej, man skulle ha satsat på SSU eller MUF när man var ung. Fan vilken glassig tillvaro man kunde ha:)

När verkligheten krakelerar, eller någon missar bjälken i sitt eget öga

SVT:s kantboll Lotta Bouvin Sundberg slog till igen i dagens morgonsoffa. I ett SVT-program för dagen lett av en kvinna, med enbart kvinnliga medarbetare (nyhetsuppläsare, bokrecensent, sport, väder, ekonomi), fick hon nästan blodstörtning när Yokiko Duke gav exempel på ljudboksuppläsare som hon tycker har det där lilla extra.

Duke hade tagit med sig ett par extraböcker som tips inför semestertiderna och bilresor. En av böckerna var ljudboken Alice i Underlandet, som lästs in av Allan Edwall. Duke är lyrisk över hans inläsning och berättar hur vissa inläsare på ett nästan magiskt sätt förmår engagera utan att göra det till "radioteater".

"Bara män" utbrast Bouvin Sundberg när Duke på uppmaning nämnt sina absoluta favoritet och gjort misstaget att räkna upp Allan Edwall, Torsten Wahlund (Narnia) och Tomas Bolme (Tintin m.fl). Ja, Lotta. Bara män! Skulle det vara så fruktansvärt om Duke råkar tycka att några män gör de bästa inläsningarna?

Jag hade inte nämnt denna incident om det inte vore för att Bouvin Sundberg har för vana att protestera när hon anser att en företeelse är för (manligt) enkönad, men inte gör samma observation när situationen är det omvända. Hade Duke nämnt tre kvinnor hade Bouvin Sundberg inte sagt ett pip, eller möjligen fyllt i att kvinnor är "bäst". Jag tycker att det är jävligt irriterande att media så konsekvent kör med positiv särbehandling.

Vad gäller inläsningar skulle jag vilja lägga till Reine Brynolfsson som gjort en alldeles utmärkt inläsning av Stieg Larssons Millenium-trilogi. Köp eller låna den!