50 centimeter

Det pratas idag om det faktum att Perry (världsettan som vann VM-finalen på 100m häck) störde Sanna, och på bilder rakt framifrån ser man tydligt att amerikanskan är inne på Sannas bana och att det till och med förekommer kroppskontakt. Sverige har protesterat, och man berättar att det inte är första gången Perry gjort liknande saker. Hon drar åt vänster under sitt lopp, därför vill ingen ha banan till vänster om henne.

Min fråga är nu: om svenska ledningen visste detta, att Perry ibland stör medtävlande till vänster, varför lämnade man inte in protesten inom föreskriven tid?!! Med tanke på att det möjligen var närkontakten med Perry som fick Sanna att ramla direkt efter mållinjen borde svenskarna ha lämnat in protesten på en gång, inte 15 minuter för sent. Nu är det så klart ingen idé, och att svensklägret ändå samlar in "teknisk bevisföring" för att lämna in känns poänglöst. Det ligger tyvärr en doft av dålig förlorare över fortsatta klagomål. Sverige hade chansen att protestera, men vi taskade bort den. Läs mer på SvD och DN

5 hundradelar...

skiljde mellan guld och fjärdeplats för Sanna Kallur i finalen på 100m häck. Faaaan! Det är bittert, och jag led så med henne när hon intervjuades efteråt och hade svårt att hålla tårarna borta. Men hon sänkte sitt personrekord och hon har alla möjligheter att komma igen i OS nästa år! Läs mer på SvD

VM i Osaka

Har inte berört årets VM i Friidrott trots att vi redan fått ett guld genom Carolina Klüfts makalösa insats. Grattis till henne, och till oss. Sändningarna visas i SVT och SVT HD. Jag får nästan försöka låta bli att kika för mycket på HD, för vanliga sändningar börjar kännas som om man hade starr. Fantastiskt hur snabbt man blir bortskämd. Börjar så smått fundera på blue ray:)

SVT gör som vanligt, skulle jag vilja påstå som balans till alla som hoppar på det populära "sparka på SVT"-tåget, ett bra jobb. Jacob Hård och Anders Gärderud är alldeles utmärkta som kommentator/expert. De har en bra kemi som man säger, vilket tyvärr inte riktigt kan sägas om Jonas Karlsson. Jag tror att Karlsson fått en släng av storhetsvansinne sedan han fick ta över som "tyckare" efter Albert re(signerat) Svanberg.

Flera gånger har jag tyckt mig märka att speciellt Gärderud tappat tålamodet med Karlsson som, likt Chris Härenstam, hela tiden ska försöka briljera med sina kunskaper på ett passiv aggressivt sätt. Och Karlsson har ovanan att säga emot (bara för att), trots att vilken sportintresserad tittare som helst snabbt konstaterat att Gärderud i princip alltid har rätt. Dessutom gör Karlsson sina "korrigeringar" på ett lite mästrande sätt som han sedan försöker mildra med hjälp av ett ansträngt kort skratt. Men kanske är det bara så att han är lite socialt handkikappad:)

En annan sportreporter som verkar vara ute på lite djupt vatten är ankaret Marie Lehman, som genomför intervjuer med idrottare i den så kallade mixade zonen. Hon kommer av sig, är inte tillräckligt slängd i engelska (när hon pratar med utlänningar) och verkar faktiskt ha svårt att föra ett spontant samtal. I studion är hon ofta utmärkt, men inte i lajv-situationer verkar det som.

Är oändligt tacksam dock för att det är SVT som sköter sändningarna. Jag börjar bli mer och mer allergisk mot reklam, eller i alla fall sättet på vilket reklam ofta visas i sportsammanhang. Det kommer små nålstick mellan grenar, så korta inslag att man inte hinner gå därifån, för långa för att man ska stå ut med dem. Men det är säkert så man planerat det hela, de är luriga de där reklammänniskorna:)

Männen är miljöbovar

Idag basunerar nyheterna ut att det är männen som är miljöbovarna. Jo, så är det tydligen. Anledningen, enligt en utredaren (ärkefeministen Gerd nånting), är att vi är rika och reser mycket. Inslaget är lite oklart när det gäller siffror, men i huvudsak får vi män skulden för att 10% av bilister (hur man nu kommit till den slutsatsen) står för 60% av utsläpp.

Det är nämligen så att transportsektorn är oerhört manligt dominerad, vilket betyder att de flesta yrkeschaufförer är män. Så den manliga transportsektorn utpekas som miljöbov, oaktat vad som transporteras och vem som konsumerar det transporterade godset. För hur mycket av det som flyttas runt på våra vägar ska konsumeras av kvinnor? Tar undersökningen hänsyn till det? Skulle inte tro det.

Floden blev mitt liv

Lars Danielsson har skrivit en bok, "I skuggan av makten", som till stor del handlar om hans roll i flodvågskatastrofen, och hur han upplevde sig förföljd av media och senare blivit ignorerad av sin nya chef Carl Bildt. I ett inslag berättar Danielsson om boken, och i en efterföljande soffdiskussion deltar DN:s Niklas Ekdal (var inte han på Expressen förut?), SvD:s Maria Abrahamsson och Aftonbladets Lena Mellin.

Medan Ekdal försöker förhålla sig till frågan de får: om den uppmärksamhet Danielsson fick av media stod i rimlig proportion till hans "brott", börjar Abrahamsson och Mellin genast att veckla in sig i sakfrågorna. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag blev förvånad. Både SvD och Aftonbladet var oerhört aggressiva i sin bevakning, och ingen av kvinnorna i soffan är direkt känd för att hålla sig till ämnet.

Lena Mellin är nog värst, för medan hon (och Abrahamsson) lägger hela skulden på Danielsson, som ju vägrade svara på frågor och därför får skylla sig själv, visar hon precis samma oförmåga att lyssna på den fråga som ställs och sedan ge ett relevant svar som den anklagade Danielsson. Gång på gång försöker programledaren få henne att svara på frågan om Aftonbladet gick för långt och tillmätte Danielsson en större skuld än rimligt, men varje gång får hon ett "goddag yxskaft"- svar som skulle göra Bo Lundgren stolt.

Jag har erfarenhet av Mellins teknik sedan jag mejlat henne vid ett par tillfällen och bett om ett klarläggande i några av hennes texter (bland annat en skröna om Irlands förhållande till EU). Det gick inte så bra, faktiskt gick det åt skogen fullständigt trots att jag var högst artig och civilicerad. Hon verkar helt enkelt oförmögen att ge ett rakt svar på en obekväm fråga. Snacka om att slingra sig, här ger hon definitivt Danielsson en match. Det är att kasta sten i glashus på banbrytande nivå.

Och det är just Mellins (och tidningarnas) dubbelmoral som jag tycker är värst. Och att de tummar på sanningen så att det till sist nästan verkade som om Danielsson orsakat tsunamin. Med tanke på den hetsiga och rätt snedvridna rapporteringen är det dessutom svårt att veta vad som är sant och inte.

Jag undrar för övrigt hur lång tid det skulle ta innan Mellin anmäler mig för trakasserier om jag skulle mejla henne varje dag, flera gånger om dagen, ringa eller liknande för att få henne att erkänna att hon gjort vissa saker som hon förnekar (trots att det står svart på vitt i hennes körnikor). Jag tror inte att jag skulle få hålla på i två år:)

En kort återkoppling till Bildt förresten. Jag tycker att det är illa nog att han låter Danielsson sitta och rulla tummarna, här pratar vi vuxenmobbing. Eller vuxen och vuxen, i många aspekter av sin personlighet verkar Bildt vara oerhört omogen. Nästan som ett barn. Om det dessutom är sant som det rapporteras, att Bildt aktivt motarbetar Danielssons möjligheter att få ett erbjudet jobb inom EU, så har Bildt verkligen gått över en gräns. Hur liten som människa är han egentligen, vår hyllade utrikesminister?

Göra en pitbull av en pudel

Nyheterna rapporterar att den amatörmässiga rondellhunden (försedd med profeten Muhammeds ansikte) som konstnären Lars Vilks skapat nu har uppmärksammats i Iran. President Ahmadinejad säger att det är sionister som låtit publicera bilden för att försöka hindra Sveriges goda relationer med "främmande makt". Det är kanske att långdra det hela en aning, och även om jag ställer mig en aning frågande inför rondellhundsprojektet blir jag klart mer provocerad av en del av reaktionerna här hemma.

I Örebro protesterar man, och en talesman för muslimer (som säkerligen bara representerar en försumbar andel av den svenska muslimska befolkningen) förklarar att man visserligen respekterar yttrande- och tryckfriheten men att man har som mål att förhindra bilder på Muhammed från att publiceras. Det är minst sagt motsägelsefullt. Man vill man inskränka rätten till yttrandefrihet genom att själva åberopa samma rätt. Kanske vi skulle göra så här då: vi förbjuder publicring av Muhammeds ansikte och ger samtidigt polisen rätt att hugga händerna av folk. Låter det som framsteg?

Samtidigt tycker jag att man bör ha en klar idé med saker man gör (särskilt om man vill provocera) och i det här fallet tycker jag att Vilk framstår som klart spekulativ. Han "vill få igång en diskussion om intolerans", men såvida inte han precis vaknat upp ur ett årslångt lösningsmedelsrus så måste han ha förstått att diskussionen redan pågår.

Det behövs ingen förskoleaktig teckning på muslimernas heliga profet för att blåsa liv i den debatten. Han koketterar med sin föreställning att han är outsider, närmare bestämt en kuf. Det ringer falsk i mina ögon, och det är tråkigt att han ska stå i centrum för en potentiellt knepig situation. Men som konstnär får man väl inte backa för sådana världsliga funderingar. In i dimman igen Lasse!

Spendrups

Det diskuterades buteljerat vatten (ur miljösynpunkt) i morse. Miljörörelsen pekade på den fåniga och farliga trenden att Sverige, som tillhandahåller toppenvatten i kranen, tar efter beteendet i sydligare länder och konsumerar allt mer vatten på flaska.

Jens (?) Spendrup satt och var stöddig i soffan. Han tycker att miljöminister Carlgren faller i "samma tambur som damerna i soffan" när han ger sig på bryggerier som bara ger konsumenter vad de vill ha. Om du ska vara spydig, Jens, är det väl bäst att du har ordning på dina förolämpningar. Eller har du kikat för djupt i dina egna produkter?

Än en gång konstaterar jag att de som påstår att "marknaden" automatiskt löser alla problem har tvärfel. Marknaden handlar bara om en sak, vinst, och att det ibland (eller till och med ofta) leder till att andra inblandade får det bättre är inget annat än en bieffekt. För vad Jensa säger är att så länge konsumenterna frågar efter (dyrt) vatten på flaska kommer de att tillhandahålla produkter. Han skiter i miljön, eller anser i alla fall att det inte är hans problem.

Studio Sumo igen, eller "Tänk på pocenten"

De ger en ny definition av matematik när de i en undersökning redovisar hur många medaljer svenskar tror att Sverige ska ta.

4% tror ingen medalj
30% tror 4 medaljer
7% tror 7 medaljer eller mer

Tillsammans 41% :)

Studio Sumo

Ser friidrott på SVT HD, vilken skillnad det är!

"Han lättade på trycket sista biten in", Jacob Hård om varför en amerikansk sprinter inte lyckades direktkvalificera sig från försöksheat på 100m. Jag förstår vad han menar, men jag får en helt annan bild i huvudet, och en väldigt rimlig förklaring till varför löparen ifråga inte gick vidare.

Livstid är ett alltför milt straff...

Liza Marklund intervjuas med anledning av att hennes senaste bok om Annika Bengtzon släppts. Livstid heter den och enligt flera recensioner är den näst intill ett hastverk, med spretig handling och ett uppklarande av brottet som känns oinspirerat. Jag håller med. Det var ingen bra bok. Jag läste den trots att jag tycker att "Den röda vargen" och "Nobels testamente" var riktigt dåliga, främst för att deckarintrigen fick stå tillbaka för ett allt större fokus på Bengtzons privatliv som i mina (ondskefullt manliga) ögon är fullständigt ointressant. I denna senaste bok får Ankans privatliv mycket riktigt ännu mer plats så jag är tveksam till om man ens kan kalla det en deckare faktiskt.

Med deckare menar jag det tråkiga traditionella sättet att se på det hela, någon begår ett brott och sedan får vi följa sökandet efter brottslingen. Vi får små inblickar i förövarens och jägarens liv, men aldrig så mycket att man önskade att man get fasen i att börja läsa boken.

Frågan om vem som läser hennes böcker kom upp och efter ett par artiga inledningsfraser luftar Liza sina fördomar. Hon dömer ut deckare skrivna av män eftersom de utan undantag handlar om "gubbar" och att de enda kvinnor som förekommer är sådana som tidigare nämnda gubbar försöker få i säng. Det ska bli intressant att observera den totala tystnad som följer på detta angrepp på manliga skribenter. Speciellt med tanke på att hon har råfel. Den kanske mest hyllade manliga deckarförfattaren just nu, Steig Larsson, har en kvinna i huvudrollen.

Hon säger vidare att hon vet hur många böcker till om Bengtzon hon ska skriva, och hon vet vad som kommer att hända med henne. Jag slogs plötsligt av likheten i detta fall mellan Marklund och JK Rowlings. Och jag insåg med ens att där jag faktiskt brydde mig om vad som hände med Harry Potter bryr jag mig inte för fem öre vad som händer Annika Bengtzon. Det är egalt för mig om någon dödar henne eller om hon hittar drömprinsen och lever lycklig i alla sina dagar. Jag anser att Marklund misslyckats kapitalt att gjuta liv i sina schablonartade figurer.

Man ska leva för varandra

Sven-Göran Eriksson är tillbaka med besked. Hans Manchester City gick segrande ur striden med lokala konkurrenten Manchester United. Tjoho!

Life on Mars - slutet gott allting gott, eller?

Har just sett sista avsnittet av "Life on Mars" och det är en bitterljuv känsla som infinner sig. För ovanlighetens skull avslutas en tv-serie såsom skaparna avsett, inte mitt i en säsong för att tittarsiffrorna dalat en aning. En annan uppfriskande detalj är att "Life on Mars", trots dess stora tittarskara, bara blev 2 säsonger (16 avsnitt) lång. Skaparna säger att det var det antal avsnitt som behövdes för att berätta historien om Sam Tyler.

Hur skönt är det på en skala att höra något sånt? Istället för att diskutera vinstmaximering och hur länge och hur tunt man kan smeta ut berättelsen för att mjölka konceptet, så sätter man berättelsen i fokus. Det jag kan säga är att 16 avsnitt var allt som behövdes för att göra mig handlöst förälskad i serien och rollfigurerna.

Man nämner att serien haft den gamla polisserien "The Sweeney" (för övrigt med allas vår kommissarie Morse [John Thaw] i huvudrollen) som förlaga. Jag har aldrig sett den men det behövs inte för dynamiken i serien är den mellan Sam (som har modern polisutbildning) och Gene (som bara är snäppet mer socialt anpassad än buset han jagar). Det är ett lika genialiskt som enkelt koncept. Mer sånt!

Detta är brittisk tv när den är som bäst, och när brittisk tv är som bäst finns det ingen annan tv i världen som klår den. Jag läser att man håller på att filma en amerikansk version och jag kan bara kallt konstatera att jag aldrig någonsin sett en amerikansk version som slår sin engelska förlaga. Detta gäller exempelvis "The Office", "Red Dwarf" (blev bara pilotavsnitt men det räckte) och "Coupling". Jag vet inte om det är för att det är svårt att göra en "översatt" serie, men jämfört med amerikanska originalserie som "Vänner", "King of Queens" och "Frasier" är ovan nämnda serier blodfattigare än en reklamfilm för dambindor och ungefär lika roliga.

Alla gillar vi hårda tag

Nyheterna är fulla av funderingar kring Alliansens senaste förslag vad gäller sjukskrivningar. Media har fokuserat på så kallad utbrändhet men förslaget ger även anvisningar för en rad andra sjukdomar så som ryggskott och lunginflammation. Det är möjligt att en del människor som blir sjukskrivna för utbrändhet i strikt medicinsk mening inte är det, men jag tycker att Alliansen än en gång angripit ett problem från fel håll.

Det är som om de tror att folk inte kommer att bli sjuka om deras sjukdom förvägras en diagnos. Man bestämmer sig för att utbrändhet i princip inte existerar, och vips så blir folk inte sjuka. Och vad har vi för läkarvård (och samhälle) om politiker ska bestämma hur lång tid det ska ta att tillfriskna från en hjärtinfarkt om så bara i form av riktlinjer.

Jag vet inte om det ingår i läkarutbildningen att lära sig bedöma hur lång tid en viss sjukdom bör ta att bli kry från, men jag tror att riktlinjer är något som bra läkare inte behöver och som sämre läkare kommer att följa relativt slaviskt. Ungefär som hastighetsgränser, eller riktlinjer för betyg i skolan. Alla har vi väl råkat ut för en lärare som är paniskt rädd att sätta betyg som gör att klassens snittbetyg frångår det så kallade rikssnittet.

Jag hoppas att det hela bara är ett missförstånd, men på grund av Alliansens övriga ingrepp i exempelvis skola och arbetslöshetsproblematiken är jag rädd att tolkningen som gjorts av allmänheten är den korrekta. Istället för att försöka analysera vad som är fel i skolan/arbetsmarknaden så väljer man den enkla utvägen "hårdare tag". Jag har aldrig förstått kopplingen mellan fler jobb och sänkt a-kassa. Eller att betyg i ordning skulle spela någon roll. Jag tror att mitt misslyckande i att begripa hänger mer samman med att sambandet saknas än att jag skulle vara obegåvad. Seru!

Från koja till slott

Jag ligger och slötittar på TV3 och tv-serien "Från koja till slott". Jag hade tänkt skriva en kortis redan förra veckan men ett byte av dator kom emellan. Serien handlar om renoveringar av rum, ibland av hela hus. Man väger allt som rivs ut och slängs, och varje kilo omvandlas till 100 kronor som sedan används till att köpa material och möbler. Arbetskostnaden för de 48 timmar ombyggnaden pågår räknas inte in.

Det jag imponeras stort av (i alla all om tidsförloppet är korrekt) är vilken otrolig kondis de inblandade rivarna måste ha. Förra veckan renoverade man en lägenhet på 4-5 våningen utan hiss. De sprang upp och ner för trapporna och samlade in 1500 kilo skräp. Den här gången var det 8 trappor. Jag skulle vara död efter en enda vända tror jag.

Killen som är bas för det mesta, Jonny, är en skön typ och otroligt tålmodig. Speciellt när han bygger tillsammans med "barnen är det enda som räknas"-Carouschka Streijffert. För det första så är Carouschka den kanske mest verklighetsfrånvända designer som hör till programmet. På grund av den korta tiden de har på sig blir projekten ofta kaosartade, men aldrig är det så mycket problem som när hon är inblandad eftersom hon alltid tar i för mycket och ofta vill ha "enkla" designsaker som kräver en väldig massa jobb för byggarna. Hon verkar inte veta, eller inte bry sig om, hur mycket jobb som krävs för att realisera hennes visioner.

Dessutom, och detta framför hon varje gång, är barnen det enda hon tänker på när hon bygger om, att de ska få utrymme etc. Otroligt fräckt mot de inblandade vuxna tycker jag. Idag säger hon "egentligen skulle jag vilja göra en helt öppen planlösning, ett enda stort rum... för barnen. Och vinscha upp morsan i en liten hängmatta i något hörn." "Men...", säger hon motvilligt "så kan man ju inte göra".

Så godhjärtad var hon inte i ett tidigare projekt där hon gjorde om familjens vardagsrum (35-40 kvadrat eller så) till sonens rum. Han blev givetvis överlycklig men man fick aldrig se om föräldrarna fick ett annat vardagsrum någonstans eller om de väntas förlägga sina liv till sovrummet. Carouschka är helt enkelt hänsynslös. Hade jag varit Jonny hade jag kört henne genom en flismaskin för länge sedan.

En Arn är så god som en Arn

Jag tycker ofta att Guillou har ganska förnuftiga funderingar, förutom när det gäller USA och honom själv. Han besitter en sorts påklistrad självdistans och kan i sina bästa ögonblick till och med skoja med sig själv. Men längst in sitter en diamanthård blind tro på sin egen person och sina egna verk. Och nu har det blåst upp till strid vad gäller det stora filmprojektet Arn.

Bråket beror på att SVT vill dra sig ur produktionen. Anledningen, säger man, är att det extra material som utlovats är både för litet och håller lägre kvalitet än förväntat. Vad jag förstår så har SVT ställt upp med en viss summa pengar (några miljoner) för rätten att sända en förlängd tv-serie vid ett framtida datum. Man ville då ha ett visst antal timmar extra material som inte ingår i filmerna. När det visade sig att produktionsbolaget inte kunde ordna fram den begärda mängden ville SVT diskutera priset.

Jag tycker att det är en högst rimlig begäran. Har man beställt ett kilo oxfilé och erbjuds 900 gram entrecôte så blir självklart priset en förhandlingsfråga. Men det tycker Guillou är skitprat, och eftersom det är populärt att kalla SVT för sossarnas förlängda arm verkar de flesta ställa sig på Jannes sida. Inte jag dock. Jag tycker att SVT:s förklaring har en klang av sanningen medan Guillous förklaring förefaller vara mer lagd åt fria fantasier.

Han kallar nämligen SVT för dåliga förlorare (maffia till och med har jag för mig) och att deras argument bara är en rökridå. SVT är ute efter hämnd eftersom de förlorade rätten till materialet men hela hans resonemang är märkligt. Dåliga förlorare är de ju bara om man tolkar det som hänt som att SVT och TV4 hade budgivning på serien men så var det ju faktiskt inte ursprungligen. SVT hade ett kontrakt som SF, som SF uppenbarligen inte kunde uppfylla.

Ska man vara konspiratoriskt lagd skulle man kunna gissa att följande hänt:

1) TV4 var inte intresserade när SF sökte partner (troligtvis för att vi sett ett par rejäla magplask vad gäller historiska filmer på senare år - bland annat "Tre solar" och "Snapphanar").

2) Man accepterade SVT:s bud, där ett visst antal miljoner skulle ge SVT två långfilmer + exklusivt material som inte visats tidigare.

3) Polarna Scherman och Guillou (som säger att han hela tiden velat involvera TV4) badar bastu och tar ett snack. När TV4 trots allt visar intresse (kanske sedan de sett lite av materialet) övertalar Janne SF att börja jiddra med SVT. På så vis kan de få SVT att dra sig ur, kasta filmerna på TV4 och på så vis mjölka ytterligare lite stålar ur projektet.

Ovan nämnda scenario känns i mina ögon mycket mer plausibelt än Guillous babbel om maffialiknande metoder. När man dessutom tagit del av hans självgoda uttalande att han förutsätter att Arn blir bättre än den dåliga medeltidsskildrande "Det sjunde inseglet" så undrar man vad Janne stoppat i pipan. Arn-böckerna är historiskt sett trams, och Arn-filmerna har alla möjligheter i världen att inte bara bli skandinaviens största filmsatsning utan även den största floppen. Jag tror faktiskt att SVT dragit längsta strået.

"Myggor och tigrar" eller äpplen och baner

Författarinnan Maja Lundgren kommer idag ut med en bok som handlar om det som hon beskriver som den manliga kulturmaffian. Jag har inte läst boken, och kommer antagligen inte att göra det heller. För bortsett från att hon framstår som fullständigt onyanserad mediefeminist (faktiskt mentalt obalanserad) så finns det få litterära genrer jag ogillar så starkt som den där man blandar fiktion med verklighet.

Det är kanske ett tillkortakommande hos mig, men jag har aldrig riktigt förstått idén med en i huvudsak påhittad berättelse där man sockrar anrättningen genom att blanda in nu levande personer som man (ofta men inte alltid) tar heder och ära av. Som läsare vet jag inte vad som är verkligt och inte, så man kan inte ta ställning till hur allvarligt menad denna samällskritik är.

Jag håller med en av gästerna i SVT:s morgonsoffa som tycker att boken hade tjänat på att vara ren fiktion, om det nu ändå är grundanalysen att kvinnor hindras att komma fram i kulturetablissemanget. Om analysen är korrekt så behöver inte Maja gå till futtiga personangrepp på personer som hon anser förtryck henne.

För att ge ett exempel på förtrycket kan nämnas att en känd mediakvinna får sig en känga för att hon råkat ha ett babyplagg framme i gästrummet när Maja hälsade på. Detta skulle vara en pik till Maja för att hon är barnlös. Det är ju så verklighetsfråvänt att man baxnar.

Förga förvånande tar Carina Rydberg Maja i försvar. De har båda skrivit böcker där de smutskastar personer som de menar förtjänar det. Jag tycker att det är dåligt hantverk om man måste använda sig av dylika knep. Det som var löjligast i fallet med Rydbergs "Den högsta kasten" var att boken karaktäriserades som självutlämnande när de enda hon utlämnade var andra. Hur får man det att gå ihop?

Proud Mary eller Pride-Mona

Det är svårt, omöjligt gissar jag, att sätta sig in i hur det skulle vara att leva som homosexuell i dagens Sverige. Jag gissar vidare att det trots allt är bättre idag än det någonsin varit. Men om jag varit homosexuell inbillar jag mig att jag skulle bli ganska trött på Pride-varianten av bögar. I alla fall det som visas på TV.

Ta bara en sådan sak som RFSU:s Knullborgarmärket som bland annat delades ut till Mona Sahlin för uppvisande av stora kunskaper om sex. Hur i hela friden ska man som utomstående kunna lyssna allvarligt på en grupp som håller på med sådant fjant!?

Jag tycker det verkar som om HBT-världen är oerhört ambivalent angående deras status i samhället. Å ena sidan kräver man (med viss rätt) att få åtnjuta alla de rättigheter heterosexuella haft alltid, giftemål, adoption etc. Å andra sidan verkar man jobba desperat för att inte "integreras" i trista heterovärlden. Snarast verkar man vilja jobba för att integrera övriga samhället i HBT-världen. Och det klarar jag mig utan faktiskt.

Textremsor

TV6 visar den rent urkassa Charlies Angels-inspirerade tv-serien VIP, som står för Valerie Irons Protection. Valerie spelas av Pamela Anderson, som efter att ha gjort en bystförminskning upptäckte att hennes attraktionsvärde sjunkit betänkligt nu återvänder till the small screen mer uppumpad än någonsin. Och visst, hon är lite sexig på ett plastigt och fejkat sätt.

Jag såg några minuter av inledningen och slogs av en sak. Svenska tittare som vill njuta av Pamela måste bli ganska förbannade på vår vana att texta tv-program. För det som händer är att alla scener med Pammie, där kameran ofta är placerad så att hennes snuffsor syns i bildens nedre kant, "förstörs" eftersom det ligger en textremsan i vägen. Snacka om att seriens behållning går förlorad:)

Ett liknande problem som inte borde vara så svårt att fixa är alla dessa pokerprogram som sänds. Flera av dem är amerikanska och därför textade. Varför envisas textningsbolaget med att lägga remsorna i nedre kanten, precis över de grafiska representationerna av spelarnas händer? Det är så jäkla irriterande att inte se korten att jag slutat titta på textad poker.